Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Ålderdomshem vid 40 års ålder?

Annons

Det är skrämmande att det enda vårt moderna samhälle hade att erbjuda mig efter att jag befunnit mig i den mörkaste tiden i mitt liv, var en plats på ett ålderdomshem.

Foto: TT

Jag hade haft en depression där jag tappat all livslust och hade varit mer eller mindre helt apatisk under en längre tid. Det som varit den utlösande faktorn till detta tillstånd var en tragedi inom familjen som kom att bli mitt livs svåraste prövning.

Det som jag aldrig, ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om, var den totala avsaknaden av skyddsnät för utsatta medborgare i Sverige.

Men det som jag aldrig, ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om, var den totala avsaknaden av skyddsnät för utsatta medborgare i Sverige.

Här finns ingen plats för de svaga. Här måste man vara rakt genom stark till kropp och själ för att överleva.

Jag kommer från en familj av den lägre samhällsklassen, men min familj är bra. Jag trodde lite naivt att här i Sverige har alla ett värde, oberoende om man är rik eller fattig, ung eller gammal. Att vi i Sverige inte låter människor lida till döds.

Men jag kunde inte haft mer fel. Det fick jag erfara när jag mådde som sämst, när jag i princip svävade mellan liv och död.

Jag hade tappat livslusten och försökte skada mig själv och det medförde även en risk för andra människor i min närhet.

Borde det då inte vara en självklarhet att samhället skyddar sina medborgare?

Svaret blir nej. Tyvärr är det inte så det fungerar i Sverige 2018. Här finns ingen plats för de svaga. Här måste man vara rakt genom stark till kropp och själ för att överleva.

Jag nekades hjälp och fick inget stöd trots att jag vid den här tidpunkten inte enbart var en fara för mig själv.

Jag skäms att berätta hur jag betett mig.

En gång svimmade jag utanför mitt hus. Tunga droger tillsammans med undernäring och bruten axel gjorde att jag åkte till psykiatrins akutmottagning och bad på mina bara knän om hjälp. Till svar sa läkaren ”Gå härifrån, annars ringer vi polisen och säger att du hotat oss”.

Jag hamnade senare på akuten med hjärtstillestånd, men det tog ett helt år innan jag fick den hjälp jag så desperat behövde. Det känns som att något inom mig dog under tiden när ingen lyssnade. Även tron på rättvisan dog då.

Det känns som att de starka överlever om de svaga äts upp. Att vi lever i en grym kall och värld som bara verkar bli sämre.

Jag har under min mörka tid utsatt mig själv, men också andra för fara, eftersom jag varit så desperat när jag inte känt att jag haft något stöd i samhället. Det var en livsfarlig situation.

Är så vi ville att utvecklingen av det demokratiska samhället skulle bli? Har vi inte gått vilse?

Jag tycker det.

Patient utan rättigheter

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Mer läsning

Annons