Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Förtvivlade Ludvikabor: "Sverige måste säga nej till nazismen"

Öppet brev till statsministern, justitieministern, till rikspolischefen, till polisområdeschefen i Dalarna och till alla högre makter.

Annons

Detta är ett brev skrivet i förtvivlan och inte bara riktat till de ovan uppräknade, utan till var och en som vet sig ha någon form av inflytande gällande Nordiska motståndsrörelsen och dess närvaro i Ludvika stad. Nazisterna har flera gånger givits tillstånd att terrorisera vår hemstad, att släpa vår ort i smutsen, att förstöra tryggheten och glädjen för oss som bor här.

För flertalet invånare så framstår nazisterna och deras närvaro här, som en kränkning av all anständighet. Vi förstår inte varför de gång efter annan ska medges tillstånd att utöva sin terror på våra gator.

Ludvika är en liten stad, belägen i något av ett bakvatten, inte tillhörande det riktiga vykortsdalarna, utan Bergslagen, en trakt av nedlagda gruvor och bruk.

Ludvika ligger i närheten av Mälardalen, men är ändå inte på något sätt delaktig i dynamiken där. Här finns det svajande självförtroendet som är typiskt för gamla bruksorter. Lätt infinner sig känslan av att vara bortglömd, förbisedd och nonchalerad av makten och de orter där makten finns.

Kanske är det delvis därför som de hitflyttade nazisterna lyckats bita sig fast, borra sig ner i myllan och vinna ett svagt gensvar. Sådant är svårt att veta.

Det vi däremot vet är att för flertalet invånare så framstår nazisterna – för det är som sådana NMR presenterar sig själva – och deras närvaro här, som en kränkning av all anständighet.

Vi förstår inte varför de gång efter annan ska medges tillstånd att utöva sin terror på våra gator.

Hela förra sommaren,och fram till valet hade de tillstånd att dagligen driva kampanj mitt i centrum av vår stad. De gjorde det med exakt de metoder man borde ha förväntat sig att de skulle använda, men som man ändå inte i förväg riktigt trodde på. Metoder som man sedan, när det hela väl var igång, inte kunde begripa fick fortgå utan att någon grep in och stoppade det.

Hur kunde de få tillstånd att stå där med sitt tält och sitt ljudsystem, mitt bland alla oss som ville göra våra ärenden, dricka kaffe på uteserveringen och njuta av sommaren?

Hur kunde de få tillstånd att stå där med sitt tält och sitt ljudsystem, mitt bland alla oss som ville göra våra ärenden, dricka kaffe på uteserveringen och njuta av sommaren? Och hur kunde de, utan att någon någonsin ingrep, få trakassera folk, både verbalt och fysiskt?

Hur kunde de dag efter dag få fortsätta att föda ångest hos alla som inte tillhör den typ av människor som nazisternas ideologi anser ska få finnas?

Hur kunde det vara den bara undantagsvis närvarande polisens uppgift, att tysta den trubadur som caféet hade anlitat att spela under stadsfesten – för att hans sång riskerade att överrösta nazisterna?

Hur kunde de ostraffat få förfölja föräldrar med barn, väsande att de inte var riktigt svenska? Att de inte hade här att göra?

Hur kunde de få komma fram och pressa sig mot människor som gav uttryck för ogillande mot dem – och därmed kapitalisera på sitt våldskapital – det äldsta och vidrigaste våldskapital som människosläktet äger.

Kampanjen är över men nazisterna finns kvar och vi undrar.

Många, många var vi som undvek att vistas i vårt centrum under perioden fram till valet då tillståndet löpte ut.

Kampanjen är över men nazisterna finns kvar och vi undrar.

Vi undrar hur nazisterna kan få finnas här som ett hot mot våra barn och mot våra ungdomar som de försöker knyta till sig genom att vandalisera vår miljö och barnens skolor med klotter och propaganda?

Hur ska lärare och rektorer arbeta mot ondskan när den ständigt normaliseras?

Hur ska lärare och rektorer arbeta mot ondskan när den ständigt normaliseras?

Varför ska vi tvingas se ungdomar vi sett växa upp förirra sig in i något som de kommer att få väldigt svårt att ta sig ur?

Hur rehabiliterar man en nazist? Hur rehabiliterar man nazisterna barn?

Hur ska man reagera när ens eget barn vill leka med nazisternas barn?

Varför ska man som förälder behöva uppleva att samhället legitimerar den rörelse som gör att ens barns kamrater tvingas växa upp i en människofientlig miljö?

Vi förstår det inte. Vi förstår inte varför de gång efter annan ska få tillåtelse att utöva sin terror på våra gator, när det finns en ordningslag som medger begränsningar för att säkerhet och ordning ska kunna bibehållas. Där NMR finns, där finns ingen säkerhet eller ordning.

Inte heller förstår vi hur de kan få ställa upp i allmänna val, själva grunden i den demokrati de vill bekämpa.

Inte är det väl så att vi ska behöva stå ensamma i detta?

Nu nås vi av beskedet att NMR sökt tillstånd för att ännu en gång, 1 maj 2019, få sprida sitt antidemokratiska, våldsfixerade och hatiska budskap i vår stad och vi börjar rusta oss mentalt. Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi bemöta dem som tror att alla i Ludvika är nazister? Vad ska vi säga till våra barn? Hur ska vi stå ut?

Vi rustar oss som om det inte fanns något alternativ och att vi ännu en gång ska bli svikna av det anständiga samhället.

Men inte är det väl så? Inte är det väl så att vi ska behöva stå ensamma i detta?

Vi tycker inte det.

Vi tycker att det äntligen är dags för det demokratiska landet Sverige att helt enkelt säga nej.

Undertecknat,

Förvivlade Ludvikabor som av orsaker som var och en kan förstå, måste vara anonyma

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips
Annons