Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Ord från en ensamkommande

Annons

På måndagskvällen hölls en manifestation i Borlänge i protest mot utvisningar av ensamkommande och asylsökande. Följande tal hölls av Kamran Sedighi, ensamkommande med afghansk bakgrund:

Kamran Sedighi skriver om utanförskap. Foto: Borlänge kommun

"Våra tankar har tröttnat på att mala. Våra händer har tröttnat på att be. Våra fötter har tröttnat på att vandra. Våra ögon har tröttnat att se... Vi har snubblat i ravinen och fallit ner i djupet, rest oss ur gruset och skrikit efter hjälp.

Jag kvävs av att känna mig ensam och som en främling. Jag vill tillhöra! Jag är en människa, precis som alla andra. Varför förstår vissa inte?

Många stod ovanför ravinen, men solens strålar hindrade oss att se vilka de var. De hade spadar och stenar i handen. Vi försökte klättra upp ur ravinen. Vi skrek och bad om hjälp, men vi fick stenar på våra huvuden och grus på våra ansikten, benen darrade och vi föll ner på marken. Vi försökte rädda oss, men kvävdes av rädslan. Vi ville inte dö!

Vi bad om en liten, liten chans, men ingen hörde. Tårarna rann.

Vi blev kvar där länge, länge. Alla gick förbi ravinen och sa ”Vänta, vänta”. Vi dog inom oss själva och kände hopplöshet och besvikelse. Vi tänkte på allt som hänt oss... Vi tog oss hela vägen hit, trots tusentals faror och attacker mot oss. Vi kom hela vägen hit, men ändå... Vi hamnade i en ännu värre situation och så småningom ville vi bara dö.

Vi lever och andas som alla andra, men skillnaden är att vi befinner oss mellan liv och död. Vi är döende! Så känns det.

Dagarna gick och gick, de går och går fortfarande, år efter år.

”Hallå!”. Ingen ser, ingen hör, ingen hör av sig! Vi blir dömda för dåliga saker! De ser inte vad vi kan och är duktiga på! De ser våra rötter, hudfärgen. "Svartskallar" kallar de oss och "våldtäktsmän"...

Vi bortser från allt detta, vi vill bara överleva någonstans.

Jag har ont i magen av att ha blivit född som människa, men behandlas som djur av politiker och andra. Jag känner mig ledsen och besviken över att behöva vänta, för att få leva någonstans på jordklotet.

Jag orkar verkligen inget mer! Jag tänker på min egen kista för jag kvävs av att känna mig ensam och som en främling. Jag vill tillhöra! Jag är en människa, precis som alla andra. Varför förstår vissa inte?

Alltså, jag orkar inte mer... Mina tårar rinner, mitt tålamod är slut.

”Tänk positivt! tänk positivt"!, säger de flesta till oss, men vi förmår inte mer. Det fastnar i min hals, varje gång när jag stoppar i mig mat, varje gång jag vill tala.

Jag är trött på politikers slagord om att alla är lika mycket värda, att alla har rätt till att ha ett bra liv. Var i helvete är flyktingarnas rätt? När i helvete ska ni visa att vi flyktingar är lika mycket värda som ni? På vilket sätt är vi lika mycket värda?

Det finns mycket att säga, men tålamodet är slut. Och orken att tala är borta.

Kamran Sedighi

Läs också: Manifestation mot utvisningar: "Vi kastar unga i händerna på talibanerna"

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Mer läsning

Annons