Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den demokratiska socialismens innersta väsen

Annons

Socialdemokraterna saknar ett ideologiskt värmande vinterförråd.
Politikens välfärd och solidaritet svarar mot privatlivets kärlek och nytta

Det kom sig att Stocholms arbetare-kommun, den bråkigaste i Sverige efter sjuttiofem år arrangerade ett idépolitiskt seminarium som tack till idédebattören Lennart Svensson från Vikmanshyttan.

Det är trångt på listorna i den arbetarekommunen, höger och vänster, medelklassperspektiv, bejakade privatiseringar och taktikröstningar. Rötterna sträcker sig till pionjärer som August Palm, Hjalmar Branting och Axel Danielsson från Falun.

Lägger man därtill ABF Stockholm som idéseminariets medarrangör så finner en historisk-kulturell anknytning som ogärna åberopas numera. Broderskapets och solidaritetens princip skall råda i motsats till den liberala grundsatsen att var och en skall söka sig fram själv, sade Hjalmar Branting i sitt berömda Gävletal 1896. ”Branting är död”, hette det nyligen.

Ideologin har sysselsatt Lennart Svensson även i den meningen att han oegennyttigt utfört den organisatoriska praktiken. Han har ställt ut stolarna före mötena, rullat ihop fanorna efter förstamajtalen, delat ut flygblad om kvällarna och häftat fast affischer, ytterst perforerade i hörnen, och han har tagit upp sången när årsmötet slutat, textkunnig som han är.

Partiet måste alltid levandegöra frågor om solidaritet, jämlikhet och rättvis fördelning, säger Lennart Svensson. Annars blir partiet blott en apparat. Det måste vara ett mänskligt forum.

Lennart Svensson har klistrat partirosor på skidbrätten, sparkstötting, cykel, portföljer, plånböcker och på ömse kavajslag. Han tillhör. Han markerar.

Någe fnizz? Lennart Svensson upplever den demokratiska socialismen totalt. I kroppen. I själen. I livet. Han offrar sig inte. Han lever genom den. På honom bygger man partier.

Vet inte om han kvällen före seminariet hade lite svårt att somna. Han som hållit hundratals anföranden och gjort lika många inlägg. Allt stod klart. Han har motionerat. Kamrater! Han har yrkat. Partivänner! Han äger språket. Följaktligen begär han ordet.

Kallvintern 1939 trampade Lennart Svensson Konsums packcykel med varor till arbetarförfattaren Martin Koch i Hedemora. Han frös om händerna och i dörren in bet en rödkindad pust till. Martin Kochs blick höljdes i ett flackande dunkel som om linserna varit flaskbottnar i det villafrancavin han drack, eller om imman från pensionatköket som frun förestod lagt sig på glaset.

Tid och rum tycks ha flutit ihop, för Lennart Svensson fann sig stå ute på gårdsplanen, och det var redan vårvinter och en lätt bris skakade mörkret från grenarna. En svag ljusstrimma rundade cylinderhatten. Två mörkklädda skäggiga män stod där, och han kände igen dem från SSU:s Frihet, tidskriften. Det var Karl Marx och Friedrich Engels.

Den sistnämnde var en socialist i frack. Över magen kråmade sig en guldkedja och en aningens parfymdoft vidlådde manikyren. Karl Marx ena byxben fransade nere vid klacken. Han var proletären av de två. Friedrich Engels försörjde Karl Marx familj hela livet.

I skägget satt en cigarrstump, och det var drag i den, ty glöden lyste som en röd lysknapp. Lennart Svensson betvang ingivelsen att trycka på knappen och starta världsrevolutionen. Den demokratiska socialismen fordrar eftertänksamhet. Samhället skall förändras fredligt med politiska reformer.

– Så levande ni är, sade han. Hela tiden.

De hade hälsat på Martin Koch som skrivit ”Arbetare, en historia om hat”. Hans blick är grumlig. Men hans syn är klar. Han tar intryck av oss. I romanen är en ung småbarnsförsörjare arbetslös i månader. Vanmäktig knyter han näven när han med glappande sula i den varma våren går förbi disponentvillan med gulsprudlande hagtorn. ”Blomma du, hagtornsjävel.”

De två profeterna lade ut texten. Här åskådliggörs motsättningen mellan arbete och kapital. Se hur illa arbetets frukter fördelas. Välfärd uppnås genom människor i arbete och hur arbetets frukter fördelas. Ja! Lennart Svensson försökte med en signal på cykelstyrets klocka. Inte ett ljud. Han djärvdes:

– Får jag skjutsa kamraterna på packcykeln. Jag tar er med som följeslagare in i framtiden.

– Gärna. Pigg grabb. Dröj bara. Jag har 77 dussin buteljer åt rödvinsvänstern, sade Friedrich Engels.

En kväll i Falu arbetarekommun för flera år sedan skrev jag från årsmötet en artikel med rubriken ”Ordförande, var är kampen för rättvisa?” Veteranen Nils T Andersson sände ett brev:

”Ja, det kan man undra, vart är partiet på väg? När en viktig händelse i en föreningens verksamhet klaras av på 45 minuter. De uppdragstyngda tackar varandra, utbyter artigheter och förklarar årsmötet avslutat. Vi som bara är mötesstatistik får nu mot en ”liten avgift kaffe och skraplott.”

Denna arbetarkommun betedde sig knappast annorlunda än andra så som tiderna var. Försvagningen mot överklass, kapital, nyliberalism och arbetslöshet hade pågått ett tag. Arbetarrörelsen saknade program, åtgärder, ideologisk beredskap och politisk handlingskraft. Mot medias beskrivningar stod sig rörelsen slätt. Framträdande socialdemokrater fick jobb i näringslivet. Men de förde inte socialdemokratiska idéer dit. Tvärtom förde de borgerliga idéer till socialdemokratin.

Socialdemokraterna saknade vinterförråd av värmande ideologier och trevade vilset i kallfarstumörkret. De intellektuella resurserna kallnade. Socialdemokratins folk saknade fakta och argument som stod mot högerkrafterna. Bara en sådan sak som att socialpolitiken minskar kapitalets makt genom att en allt större del av resultatet fördelas efter behov och inte efter plånbok och arbetsinsats. Ingen underströk det.

Moderaterna kunde inte räkna med sin överklass. Den är för liten i valen. Det omfattande internationella kapitalet sökte områden utanför industrier, råvaruproduktion, vapenhandel och energiproduktion och kommunikation. Dessa områden förslog inte för deras expansionssträvanden.

Blickarna riktades mot den offentliga sektorn där människornas växande behov av skola, vård, omsorg och ett omhändertagande överhuvudtaget uppstod, och efterfrågan aldrig sinade. Det var en säker marknad.

De kapitalstarka krafterna, bankerna till exempel, lierade sig med regeringar och administration så att politiken skulle få genomslag. Skattesänkningar gjorde det möjligt att köpa välfärd som privata kapitalister producerade i samhällets namn. Historiskt har rika och elit lyckats dra nytta av medelklassen i en gemensam politisk identitet och samhörighet som kunde stå ihop med en medelklass på jakt efter bekräftelse.

Den demokratiska socialismen utgör själva livet. Syns den även i busstidtabellen? Man gör nytta, gör sin insats, ingår i ett socialt sammanhang. Så blir de ståndande dessa tre: Marknaden, politiken och privatlivet. Sten Johansson, tidigare professor i välfärdsforskning, utredde det här i arbetet ”När är tiden mogen?”

Vi är konsumenter. Vi är marknaden. En stor del av konsumtionen går ut på att bekräfta vem man är. Du har bra musiksmak. Du har rätt kläder. Om man vet vad kommersen gäller är tillvaron öppnare men också full av armbågar. Driva omkring i folkupplaga är medelmåttigt. Håll på dig. Eget beröm må så vara deodorant. I konkurrenssamhället skall man vara attraktiv som satan hellre än att gå med socialglans över anletet.

Jobbet spelar in. Löner, anseende, status. Arbetslös. Fas 3. Lönebidrag. Ut från a-kassan. Identitet. Min dotter är bankekonom.

Jobbet gör att man känner sig behövd och nyttig. Vad tror du i arbetslöshetsköerna i dag? Den bedrivna politiken skall föras till levnadsstandard och välfärd och trygghet. Den demokratiske socialisten omfattar en värdegrund utan den osynliga handens egoism.

Politiskt arbete är ingen söndagsskola. Nu är det en havregrötsgrå konferensmorgon. I går segades det med beslut och återremisser, invändningar och taktikspel. Hängde missunnsamhetens rimfrost i orden? Något fräter till i halsen. Kan förstås vara josen. Har han något personligt mot mig? Vill åt ett uppdrag? Någon hittade ändå en tom men förbarmande kompromiss. Kanske du hjälper mig i nästa ärende. En betydelselös skrivning, med så att och ej för att, och prestigen stagar upp ansiktsdragen en smula.

I privatlivet försöker individen förverkiga det som kan kallas lycka. Lycka, kan vi säga, Kärlek med svagare grepp som lojalitet, vänskap. Det är starka och högtidliga ord och kan väl inte omsättas i propositioner, voteringar och utskottsutlåtanden. Det har med upplevelser att göra och kan inte ges materiellt innehåll utan att tappa sin innebörd. De kan varken föras ut på marknaden eller bli föremål för indirekta överväganden i politiken.

Det finns andra morgnar utan att rösträkning är begärd. Det man försöker förverkliga i privatlivet kan benämnas lycka. Kärlek är bjudande i privatsfären. Kärlek och lycka är för högtidliga för att användas i politiska analyser. Votering begärs inte. Begreppen har med upplevelser att göra. De kan inte ges ett materiellt innehåll utan att tappa sin innebörd. Va, är plånboken tom?

På marknaden saknar lycka och kärlek motsvarigheter. I den demokratiska socialismens högtidliga stunder kan man dock säga att politiska begrepp som välfärd och solidaritet, aldrig använda av de borgerliga, svarar mot privatlivets kärlek och lycka.

Nu är det frukost med lingonsyltens röda glädje. Vi.

Bo Degerman
Bo.Degerman@daledem.se