Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den nära framtidens politik

Annons




Elysium är bara den senaste i en lång rad science fiction-filmer vars handling utspelas i ett framtidssamhälle präglat av orättvisor. Andra exempel är The Purge, som hade premiär i juli, The Hunger Games från 2012 och In Time från 2011. Men har filmerna egentligen några politiska intentioner? Ramberättelsen i The Purge är att de rika legaliserat sitt eget våld mot de fattiga – men denna avhandlas hastigt varefter spänning och action tar vid. I The Hunger Games ges omgivningarna större utrymme men fokus ligger tveklöst på hjältinnans strider med antagonister och de unga männens strid om hennes hjärta. In Time är i grunden en illustration av det marxistiska konstaterandet att tid är pengar, men politiken drunknar i ett hav av explosioner och den omöjliga kärlekens dramatik.

Litterär science fiction är av hävd ofta politiskt radikal, och flera av genrens tongivande författare har också varit politiskt engagerade samhällskritiker. Men följer samhällsengagemanget med när berättelserna projiceras på vita duken, eller är radikaliteten bara skenbar. Ett arv som blivit ett formkrav tömt på innehåll?
– I många fall tror jag att det är så, säger Per-Anders Svärd, doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet, medlem i Fronesis redaktionskommitté och nörd. Men det gäller väl å andra sidan all kommersiell filmproduktion. Den måste gå att sälja, och det finns en marknad för den dystopiska framtiden.

Per-Anders Svärd menar att filmen förvisso fått sin politiska fernissa från litteraturen, men påpekar att även de författande föregångarna var dramaturger.
– Den postapokalyptiska tendensen som finns hos författare som Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye och William Gibson är delvis ett resultat av att utopier inte är så intressanta. Något måste gå på tok för att skapa intresse. I Ursula K Le Guines roman The Dispossessed åker en besökare från en harmonisk anarkistiskt planet till en kapitalistisk planet och chockas av förhållandena där. I Star Trek har vi äntligen en internt fredlig mänsklighet som avskaffat krig och pengar, då förskjuts i stället konflikt­dimensionen till utanför mänskligheten, där varelser som klingonerna får stå för det krigiska.

Rörande vilka effekter detta får för tittarna – vilket budskap filmerna faktiskt sänder ut – går åsikterna isär.
– När vi tittar på den här sortens filmer kan vi dunka oss i ryggen för att vi identifierat storföretagens ondska och förstått att planeten håller på att förödas. Det ger den där den glada varma känslan av att ha sett igenom skiten. Man ska inte dra för stora växlar på det, men det finns någonting lätt passiviserande i den där känslan, säger Per-Anders Svärd.
Anna-Karin Linder, speldesigner och tv-kritiker på Wierd Science, väljer ett annat perspektiv.
– Jag känner inte en lättnad över att vi inte lever i till exempel Bladerunner utan ser i första hand genren som samhällskommenterande. Sedan finns det förstås gott om skitfilm, men så är det inom alla genrer.
Och vad gäller den samhällskommenterande aspekten skapar den framtid som science fiction är intimt förknippad med ett utrymme för att säga det som är svårt att uttrycka i samtiden
– Den har fördelen att kunna berätta saker som ligger i undertexterna och laborera med what if-scenarion, säger Anna-Karin Linder. Science fictionserien Battlestar Galactica kan ses som en skildring av USA:s trauma efter 11 september, och eftersom handlingen är förlagd till en nära framtid kan den beröra känslig tematik som exempelvis främlingsfientlighet utan att det blir alltför personligt.

Men ytterst, menar Anna-Karin Linder, ligger tolkningen i betraktarens ögon. Som det förmodligen bör vara.
– Man kan se The Hunger Games som en äventyrsfilm för kids, men det är också den mest radikala ungdomsbok jag någonsin läst. Klasskampstematiken är på ett sätt väl förtäckt, men samtidigt fullständigt öppen. Det är inte ens säkert att revolutionärerna är de goda, boken problematiserar vem som har rätt att göra vad. Och med vilka medel.

Ivar Andersen
ivar.andersen@daladem.se