Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den nya ärkebiskopen verkar vara bra!

Sverige har fått en ny ärkebiskop och det kan hända att det kommer att orsaka en del debatt. Hon heter Antje Jackelén och har varit – och är ett tag till – biskop i Lund och efterträder Anders Wejryd om åtta månader. Vem är hon?

Annons




Hon är faktiskt född och uppvuxen i tyska Dortmund, men har verkat länge i Sverige som präst och teolog och även internationellt. Hon disputerade på en teologisk avhandling med den otroliga titeln Zeit und Ewigkeit, vilket betyder Tid och evighet, och den har översatts till svenska under den mer fiffiga titeln Tidsinställningar. Den har jag förstås inte läst. Men det är onekligen roligt att i en ledare få skriva ut en boktitel som Tid och evighet. Bara det säger något om vad det symboliska språk som religionerna besitter ibland kan göra när det briserar i den offentliga politiska debatten. Den titeln, Tid och evighet, är ungefär motsatsen till vad det politiska etablissemanget sysslar med. 

I Skåne skulle jag tro att hon faktiskt är rätt känd för många människor. Hon har deltagit ganska friskt i den allmänna debatten. Hon hör definitivt till det mer progressiva lägret i Svenska kyrkan och har försvarat samkönade äktenskap och ibland dristat sig till att kritisera till exempel den israeliska muren och attackerats för det. I försomras skrev hon en debattartikel där hon retade sig på att kapitalismen tagit ensamrätt på begreppet tillväxt. Hon menade att det finns en annan, inre, eller andlig tillväxt som borde diskuteras mer. I det sammanhanget argumenterade hon emellertid något dubbeltydigt, eftersom hon tycktes mena att den vanbliga ekonomiska tillväxten skulle gynnas av om de svenska affärsmännen inte var så fantaslilösa och okunniga om konst, litteratur och religion. Men så är det med ärkebiskopar: De kan knappast vara särskilt tydliga med någonting. Då riskerar de att reta upp olika läger inom de egna leden. 

Intrycket jag har fått av henne är att hon för vidare den allmänna syn på religion och samhälle som trädde fram ganska tydligt i och med KG Hammars tid som ärkebiskop och som även Anders Wejryd fortsatt: Sekulariseringen av samhället betraktas inte som ett hot mot trosföreställningar, utan kanske snarare nästan som en möjlighet för svenska kyrkan. Att hon är den första kvinnliga ärkebiskopen i svensk historia ser hon, i en intervju häromdagen, som en logisk följd av den allmänna utvecklingen. 

Svenska kyrkan är numera en ganska märklig institution. Den långa symbiosen med svenska staten gjorde stor nytta och såg till att de värsta konservativa och halvt fundamentalistiska doktrinerna sållades ut; bandet till staten och politiken blev till slut ett öppet fönster där frisk luft från det omgivande samhället blåste in. Det är en märklig historia. I femhundra år var denna kyrka överhetens piska mot folket. Men från och med några decennier in på nittonhundratalet har den sakta men säkert lossat de hårda banden. 

Idag möter man i Svenska kyrkan ofta en oerhört levande debatt om klimat och miljö, om social rättvisa och global solidaritet. En och annan stofil finns kvar. Men min erfarenhet av dem jag mött i kyrkan är att de är socialt progressiva. För att vara väldigt konkret: var och varannan ung präst jag mött verkar kunna karaktäriseras som vänsterpartist eller miljöpartist, i synnerhet de kvinnliga. Det kan de inte säga ut högt. Men jag ser det på dem. 

Hur Antje Jackelén framöver kommer att profilera svenska kyrkan vet jag inte. Av det lilla jag sett av henne kan hon ge ett något akademiskt intryck, men det kan vara fel. Alla vi som har en självklart positiv syn på sekulariseringen och moderniseringen av samhället tror jag kommer att uppskatta hennes version av den kristna läran. 

Göran Greider
goran.greider@daladem.se