Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora boven är parasiter

Annons

Debatt
I en artikel om den omfattande bidöden (Dala-Demokraten 20130719) anger anmälaren den största orsaken vara användandet av kemikalier inom jordbruket. Han nämner även att en av orsakerna är biaveln, men beskriver inte med ett ord att den stora boven i dramat, nämligen parasiten varroa destructor.

Ett kvalster som parasiterar på binas larver, så att det föds missbildade bin, dels suger binas blod (homolymfan) med åtföljande sår och virusinfektioner.

Jag skall ur en hobbyodlares perspektiv försöka ge en förklaring till varför avel bland bin har skett och fortfarande sker.

Först en tillbakablick: Den förhärskande birasen bland odlarna i den här trakten före min tid som biodlare i början av 70-talet var förmodligen det nordiska mörka biet apis mellifera mellifera. Det var sannolikt inte ett aggressivt bi i sin relativt rena form.

Vid den här tiden började en och annan biodlare köpa importerade drottningar från USA, gula, vackra drottningar med tjusiga namn, som t.ex. Starline. Samhällena efter dessa djur växte sig starka och bildade s.k. köttsamhällen.

Man ansåg dock att bina inte samlade honung i paritet med antalet individer. Så odlarna kände sig i viss mån lurade. Detta berodde troligen på att drottningarna var inavlade.

Men, när sedan de här djuren fick döttrar som parade sig med traktens drönare, hände det positiva, att samlarivern förstärktes men att bina fortarande var relativt lättskötta. För varje utkorsning som sedan skedde, blev bina mer och mer aggressiva.

Det var de dessa bin vi fick i arv, som startade biodling då. Så vi började selektera ut samhällen som trots allt hade ett någorlunda hyggligt humör, odlade drottningar efter dessa, körde drönarsamhällen till ensliga platser och fick parat med drönare av hyggligt ursprung.

Hade inte detta arbete påbörjats då, hade det sannolikt inte funnits många biodlare kvar efter den generationen.

Vi hade emellertid inte full kontroll över parningen, eftersom inflygning kunde ske av främmande drönare. Man kunde på den här tiden skicka småsamhällen med drottningar per järnväg för parning på Hallands Väderö. Detta är givetvis inte möjligt och en resa dit t.o.r gånger två är inte försvarbart varken ur ekonomisk eller ekologisk synpunkt.

Därför kom inseminationen in i bilden.

Det är mycket enklare att gå bakom knuten och hämta in en drottning för insemination och bakom nästa knut för att hämta drönare av rätt härkomst att mjölka sperma ur.

Man får givetvis vara uppmärksam på inavel, eftersom drönarna har enkel arvsgång, d.v.s. har arv endast efter modern. Detta uppvägs i viss utsträckning av att man samlar sperma från 12-15 drönare, för att få ihop till c.a 8 microliter, som räcker en drottnings levnad, i bästa fall 3-4 år.

Det primära målet var från början att skapa ett fromt bi – ett trädgårdsbi – som biodlarna kunde ha i ett villakvarter utan olägenhet för grannarna. Och jag tycker vi har lyckats bra med det och förtjänar lite kredit istället för att framfållas som en av orsakerna till bidöden.

En liten anekdot i sammanhanget: En nära vän och biodlare, delvis medverkande i avelsarbetet, drabbades svårt av bältros, och skötte den sommaren sina bisamhällen med bar överkropp!

Det förekommer, generellt sett, fyra raser i Sverige i dag. Dessa är det nordiska biet, krainer-biet carnia, det gula biet ligustica, samt Buckfat-biet (som är en s.k. syntetisk ras). Alla dessa raser har sina förespråkare med olika för- och nackdelar. Önskvärt vore naturligtvis att det fanns ett Sverige-bi med alla fördelar samlade i en enda ras och att ingen behövde odla en enda drottning för att hålla biet intakt. Detta är en önskedröm och en utopi, och vi får leva med den verklighet vi i har i dag.

Vad gäller SBR:s medverkan, eller skuld i det hela, sitter man f.n. på två stolar. Å ena sidan ordnar man kurser i både drottningodling och insemination i samarbete med Svensk Biodling AB, å andra sidan åker en medlem ur styrelsen runt och håller föredrag om hur bina kan sköta sig i stort sett själva.

Jag är nu på sluttampen i min bi-, drottningodlar-, avels- och inseminationsbana och tycker att jag med lugnt samvete kan lämna över ett ligustica-bi som har liten eller ingen likhet alls med de bin jag startade min biodling med till mina efterträdare.

Åke Flood

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons