Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svenska skolan är extrem

Annons

Hur gick det till? Hur kunde Sverige inom loppet av några få år gå från en ganska väl sammanhållen skola med internationella sett goda studieresultat till en skolvärld som nu med full styrka bidrar till segregation och sjunkande prestationer?
Under nittiotalet fattades de avgörande besluten om det fria skolvalet, kommunaliseringen av skolan samt frisläppandet av friskolorna. Både borgerligheten och socialdemokratin drev på.

Men det krävde ihållande nyliberala vindar i debatten under åttiotalet när offentlig sektor beskrevs som tärande, grå och hämmande för all kreativitet – samt en djup ekonomisk kris under nittiotalet för att dessa jättereformer skulle sväljas av allmänheten.
Ändå är det litet av en gåta att svenska politiker med en sådan naivitet omfamnade den marknadsliberala och decentralistiska omvandlingen av skolan. Idag är, hävdar forskare, Sverige faktiskt extremt när det gäller friskolor och fritt skolval.

I länder som USA, Holland eller Frankrike skulle en så avreglerad skola som den svenska aldrig accepteras. I Finland var man på nittiotalet på väg åt det svenska hållet men man besinnade sig. Och den finska skolan fungerar idag bättre än den svenska.
Internationell och svensk forskning pekar numera allt tydligare på att de svenska skolreformerna har skapat långt mer problem än fördelar. Segrationen tilltar.
Resultaten sjunker, inte minst på grund av att hög-, normal- och lågpresterande elever inte längre blandas i klasserna utan separeras från varandra.
I själva verket borde de flesta politiker vid det här laget stå upp i riksdagsbänkarna och ropa ut sin förtvivlan inför det man skapat.

I radions P1 har Vetenskapsredaktionen rapporterat bra från ett internationellt forskarseminarium som ägt tum i Stockholm där just de här insikterna tonar fram i allt bjärtare färger. Det är visserligen inte särskilt överraskande för dem som följt skolutvecklingen och ganska länge nu har rapportfloran – inte minst från Skolverket, men även i t ex SNS ryktbara rapport häromåret – pekat på problemen.
Varför då ingen generaldebatt om detta? En förklaring är naturligtvis att friskolerevolutionen i sig har bidragit till att skapa ett nytt maktblock i svensk politik: Numera avsätts det myclet pengar för att bilda opinion för friskolor och alla slags avregleringar av den offentliga sektorn och pläderingar för vinster i välfärden. Samtidigt är det socialdemokratiska partiet alltför räddhågat för att på allvar kritisera utvecklingen. Där är man rädd för att stöta sig med delar av medelklassen.

Värst av allt är just den nya sociala logik som alltmer uppstått: medelklassföräldrar är rädda för att deras barn ska hamna i skolor där det kan finnas språkförbistring eller sociala problem. Och det fria skolvalet ger dem en möjlighet att välja bort det som de fruktar kan bli problem för de egna barnen – samtidigt som summan av alla dessa ”rationella” val i det lilla leder till oförnuft i samhället i stort när segregationen ökar. Kvalitén på hela samhället sjunker, kan man säga.
Jag är litet pessimist i de här frågorna. På kort sikt i alla fall. På längre sikt borde det visa sig för allt fler att avregleringen av skolan försämrar hela samhällsklimatet, även för dem som tror sig ha räddat sig till samhällets solsida.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se