Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den uttjatade idyllen fyller ett behov

Annons


Christina Högardh-Ihr
Karin Larsson och blommorna i Sundborn
Norstedts



Om Erik Axel Karlfeldt är det tyst. Desto mera uppmärksamhet är det kring Anders Zorn och Carl Larsson, de två konstnärerna som jämte Karlfeldt väl är Dalarnas största kulturpersonligheter.
Kring de två sistnämnda förekommer utställningar hemma och utomlands, guidade visningar, seminarier och bokutgivningar.
Zornmuseet är statligt. Carl Larssongården drivs av släktföreningen. Både är öppna för allmänheten. Karlfeldts Sjugare i Leksand är privatägt och tillgängligt vid enstaka tillfällen. Karlfeldtsällskapet hör man sällan talas om.
Hur många läser Karlfeldt idag? Djup må han vara. Men det sprakar inte om honom. Zorns målningar förstår sig alla på. Carl Larsson är folklig och populär ända ut till kakburksillustrationerna.
Zorn och Carl Larsson var utåtriktade och hade inget emot att synas. Karlfeldt var skygg, stängde om sig, lämnade inte ut sitt hem och allraminst sitt privatliv. Utöver det rent konstnärliga finns det mera av ta av när de båda skall uppmärksammas. Det gynnar marknadsföringen.

Christina Högardh-Ihrs ”Karin Larsson och blommorna i Sundborn” säger inget nytt om konstnärsparet. Men det finns ett sug kring familjeidyllen i Sundborn, och det kan tydligen aldrig mättas.
Dels beror det på att idyllen förenas med ett enastående konstnärskap. Dels tilltalar idyllen de flesta människor därför att den erbjuder ett önsketänkande om hur behagligt livet borde te sig.
Bokens förtjänst är att den lyfter fram Karin Larsson. Förvisso har hon med rätta ägnats studier och utställningar sedan flera år tillbaka. Ändå har man en känsla av att hon ännu inte kommit till sin rätt.
Hon var en talangfull konstnär hon gifte sig med Carl Larsson. Men när barnen kom ägnade hon sig åt hem och familj. Han var som de flesta dåtida män: tyckte att kvinnans plats vara i hemmet. Artisteriet skötte han.
Det hindrade inte att hon hade inflytande på hemmets konstnärliga utsmyckning. Han frågade henne till råds och de arbetade ofta tillsammans, inte minst i trädgården, ett område som behandlas i denna bok.
Senare i livet återupptog hon sitt konstnärskap. Ja, helt hade hon inte avstått från det, men nu blev det utåtriktat och utövat i större omfattning.

Äktenskapet tycks ha varit harmoniskt. Han led tidvis av mjältsjuka, svårmod, och den yttre idyllen motsvarades inte alltid av en inre. Men de kunde inte vara utan varandra, vilket breven mellan dem vittnar om.
Så här kunde hon skriva: ”Ack, jag har glömt tala om att på spetsen av din högra sko (de bruna, nya) sitter en kyss (till) dig som jag packade ned bland dina saker för att överraska dig med.”
Blommor och växter överhuvud taget var båda intresserade av. Det går igen i deras konst och i hemmet. Till betagande bilder (Christina Högardh-Ihr är inte bara författare utan också utbildad fotograf) skildras hur trädgården anlades och hemmet pryddes. Som alltid inför sådana här läckra böcker frågar man sig misstänkt: Är det så vackert eller förskönar kameran eller förslår inte ögat?
Bakom intresset låg säkert också avsikten att den vackra idyllen, så gångbar publikt och kommersiellt, fordrade en välskött trädgård. I det mesta var den hennes förtjänst.

Carl Larsson var en dåtida kändis. När han fyllde 60 hyllades han storligen. Elin Wägner, författare och kvinnosakskvinna, föredrog att i en artikel hylla Karin Larsson.
”Vi känna Er uteslutande genom Er man”, skrev hon och menade ”att det i Carl Larssons fall inte är drömmen om en kvinna, utan verkligheten av en kvinna, som inspirerat honom. Och det tillfredsställer oss mera.”
Ingen behövde tvivla på, fortsatte hon, ”att det är tack vare Er vi äger den räcka av hembilder som svenska folket i glad kolorit känt igen till sitt eget hemideal...”

Som sagt: Än nu en bok om det berömda hemmet i Sundborn. Uttjatat? Förljuget? Det kan man nog tycka. Men märkvärdigt hållbart. Det tilltalar nya generationer. Det är den levande drömmen om något alla vill ha vad än krig, klimatkriser och slitna liv består oss med. Vem missunnar?
BO DEGERMAN