Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är något ruttet i den svenska valrörelsen

Svenskarnas parti demonstrerade i fredags i Falun och de möttes av en stor och fredlig motdemonstration. Det blev inte som i Malmö och det får man vara tacksam för. Och under lördagen kommer Svenskarnas Parti att hålla ett möte i Stockholm. Ett stort antal motdemonstranter väntas. Kyrkklockorna i en närbelägen kyrka kommer att ringa.

Det är bara att glädja sig åt att så stora människoskaror vägrar att stå likgiltiga när nazisterna visar sig. Samtidigt är det denna valrörelses tragedi: att den hitintills nästan enbart kommit att handla om frågor om invandring och rasism. All denna uppmärksamhet kring det lilla Svenskarnas parti, ett parti som är öppet rasistiskt, får tyvärr som effekt att Sverigedemokraterna framstår som mer rumsrena och normaliseras. Svenskarnas parti kommer inte att få särskilt många röster i valet, men objektivt sett bidrar partiet till att normalisera Sverigedemokraterna som kan framträda som ett mer och mer demokratiskt parti: SvP är SDs drängar.

Olika nyanser av brunt skapar således en politisk skala som det rasistiska partiet Sverigedemokraterna vinner på. De båda partierna har samma rötter och båda har en enda fråga som överskuggar allt annat: invandringen.

På fredagen klev ordföranden för kristdemokraternas ungdomsförbund, Sara Skyttedal, fram i en debattartikel i DN och menade att ett tak för flyktingmottagandet bör diskuteras. Hon hänvisade, ungefär som Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal, till den ökade oron i världen och till de ökade flyktingströmmarna. Hennes artikel väckte direkt starka reaktioner, även från partiordföranden Göran Hägglund, som tog avstånd från hennes argumentation. Skyttedals utspel förkastas således även av hennes egna – men återigen ser vi hur frågan om invandring därmed tenderar att överskugga alla andra frågor i valrörelsen.

För så är det just nu: Den politiska debatten snävas mer och mer in till att å ena sidan handla om rasism och invandring – och å andra sidan om den så kallade regeringsfrågan. Den sistnämnda, regeringsfrågan, rör taktik och maktspel och saknar egentligen allt sakpolitiskt innehåll. Jag tror att den egentligen intresserar ganska få. De flesta anser nog att i en demokrati så röstar vi först – och sedan ser vi vilken regering som kan bildas. När man hör Alliansen tala känns det faktiskt som om de kräver det omvända: Först bestämmer vi regering, och sedan röstar vi.

Än så länge har alla de andra tunga frågorna i politiken fått något av en andrahandsroll under denna valrörelse. Kan vi ha ett samhälle där över 80 000 människor utförsäkrats på senare år? Är det acceptabelt att det ser ut som det gör i delar av den offentliga sektorn med underbemanning och för litet resurser? Är det rimligt att skattepengar tas ut som vinster av välfärdsbolag? Vad är Sverige för nation där a-kassan idag hör till en av de sämsta i Europa? För framtiden helt avgörande dimensioner i politiken, de som oftast rör ekonomisk jämlikhet, har än så länge lyst med sin frånvaro och allra tydligast blir det kanske när det gäller miljö- och klimatfrågor. Trots en storbrand och flera översvämningar har sådana frågor ännu inte äntrat dagordningen.

Det är något ruttet i denna valrörelse. Det är något i svensk politisk kultur som gör att det som är allra viktigast blir svårt att diskutera. Alliansen har ett underläge i opinionen, men det är ändå den som för närvarande sätter agendan för hela diskussionen. Reinfeldts sommartal, där han ställde välfärd i motsatsställning till invandring, stärkte den dagordning som Sverigedemokraterna står för – och där spelar de tunga ekonomiska frågorna som rör jämlikhet andrafiolen.

Mycket av den ruttna stanken uppstiger från de politisk-ekonomiska grundantaganden som fortfarande styr svensk politik: Överskottsmål och budgetdisciplin till varje pris. Både Anders Borg och Magdalena Andersson sitter fast i nittiotalets kamrerstänkande. Om man håller fast vid dessa mål blir det helt enkelt svårt att på allvar göra något åt den rådande massarbetslösheten. Av de tunga aktörerna i svensk politik är det egentligen bara LO som säger riktigt klart ut vad som skulle behövas: en finanspolitisk expansion och en idé om att ökad jämlikhet är bra för hela samhällsekonomin.

Det är fjorton dagar kvar till valet. Mycket kan hända och mycket kommer säkert att hända. Men än så länge är det den så kallade regeringsfrågan och invandringsfrågan som dominerar valrörelsen. Och det vinner Alliansen och i synnerhet Sverigedemokraterna på. Jag är övertygad om att framförallt socialdemokratin dessa sista veckor måste hitta något sätt att stiga fram med helt andra och mycket starkare ideologiska anspråk där jämlikheten står i centrum. När fördelningspolitik och social jämlikhet kommer i centrum för den politiska debatten väcks de konflikter som ger liv åt politiken.

Jag är övertygad om att stora delar av SDs väljare i första hand inte är rasister utan människor som är missnöjda med arbetslöshet, ökade klyftor och vanmakt. Åkesson har gett dem en syndabock: invandrarna. Det är de rödgröna partiernas uppgift att visa dessa väljare att det är helt andra saker de borde rikta sin ilska mot.

Det som ska sättas i motsatsställning till välfärden är inte invandrarna – utan den ekonomiska politik som sänkt skatter, privatiserat och gett mer makt och välstånd åt de översta i samhället.