Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det är som en hälsning från min mamma”

Annons

På Doris Mattssons nattduksbord står en orange blomma med ett ovanligt förflutet. Dess historia sträcker sig ända till 1898.
- Det är som en hälsning från min mamma, säger Doris Mattsson, snart 94 år.

Doris föräldrar kom till Kvarnsveden 1898. Fadern var urmakare och hans fru Adolfina väntade parets tredje barn. Adolfina skulle förutom sitt eget barn komma att sköta om sonen till en kvinna som var svårt sjuk.
Som tack fick Adolfina en orange blomma, en form av amaryllis som i folkmun brukar kallas Äkta makar eller Bondlilja.
113 år senare, närmare bestämt en dag i januari 2011, besöker Anita LéFaucheur sin mamma Doris Mattsson på Hällsjöhemmet. Med sig har hon en knippe blommor från en växt som Doris väl känner igen.

Blomma i arv

Adolfinas blomma har nämligen gått i arv och bevarats inom släkten, först av dottern Doris och numera av hennes dotter Anita.
Anita planerar att ge den vidare till sina barnbarn. De blir då femte generationen som får ta hand om blomman.
Doris Mattsson minns hur hon som barn fick en blomma att ge bort när hon skulle gå på kalas. Lökarna spreds till Amerika dit tre av Doris bröder flyttade.

Lökarna dog

En gång dog alla Doris Mattssons lökar av frosten. Hon sörjde ”mammas blomma”, men mindes att hon många år tidigare skickat med brodern Knut en lök till Kalifornien. Knut, det var barnet som fötts samma år som Adolfina fick blomman i gåva. Hade han möjligtvis blomman kvar? Det hade han.
Med posten några veckor senare kom en lök, inte större än en tumnagel. Blomman fick åter fäste hemma hos Doris Mattsson.

Mycket glädje

Dottern Anita LéFaucheur är själv blomintresserad, men berättar att hon inte har sett något liknande. Blommans latinska namn visar sig vara Hippeastrum striatum. Det är en ovanlig form av amaryllis som är svårfunnen i handeln. Dess lökar sprids från bekant till bekant.
- Den har gett mycket glädje genom åren, säger Doris Mattsson.
- Och vi ska fortsätta att vårda den inom släkten, säger dottern Anita LéFaucheur.
Text och foto:
LINNEA JOHANSSON