Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Det behövs någonstans dit vi kan vända oss”

Nagla Negm el-dins man drabbades plötsligt av en hjärnblödning som visade sig få allvarliga komplikationer. Han måste opereras på nytt och en period trodde hon inte att han skulle överleva, berättar hon.

Annons

Han hade fyllt 53 när han drabbades. Först hade han en liten hjärnblödning, det verkade inte vara så farligt men det blev komplikationer och han måste opereras fyra gånger och det till kraftiga biverkningar. Han är helt beroende av assistenter i dag och han tappade också sitt tal.

– Men när du är inlagd på rehabilitering är det en fas som fungerar jättebra. Det är sedan när du kommer hem det är svårt att få den hjälp du behöver, säger hon.
Den som har medfödda skador som hjärnskador hör till habiliteringen. Men för dem som förvärvar sina skador och får dem under livets gång fungerar det annorlunda.

– Då hänvisas man till sin vanliga vårdcentral när man väl kommit hem och behöver mer hjälp, berättar Nagla Negm el-din.
– Och det behövs någonstans att vända sig, ett team som samordnar resurserna för gruppen hjärnskadade som inte hör till habiliteringen.
Det är KD som lyft frågan i en motion till landstingsfullmäktige. Motionen anses besvarad men hon hade hoppats på en översyn.

Problemen rör en stor grupp. Varje år råkar 70 000 personer ut för en hjärnskada i Sverige och 20 procent av dessa får en måttlig bestående hjärnskada och tio procent av dessa får en grav hjärnskada som helt förändrar personernas möjligheter till ett liv så som det var tidigare, säger Birgitta Sacrédeus (KD).
Hon frågar sig vad som händer efter den livsuppehållande krisen är över. Vad händer när de gått igenom rehabiliteringsprocessen och anses ”färdigbehandlade.”

Gravt hjärnskadade sänds till ett gruppboende eller anpassat eget boende, eventuellt med assistenter som förhoppningsvis har blivit introducerade i hur man handskas med problematiken hos de skadade, säger hon.
– Och personerna runt min man som assistenter byts ut med tiden även om de fick utbildning till en början, säger Nagla Negm el-din..
Hon tar ett exempel på hur viktigt det är med specialistkompetens.
– Min man höll inte upp huvudet, det verkade som han helt enkelt satt i den ställningen. När det kom en specialutbildad sjukgymnast ifrågasatte hon att han satt så hela tiden och efter hennes instruktioner sitter han inte längre så.

KD vill ha ett FUNKsam, en övergripande helhetssyn för varje individ, ett samverkansorgan där aktörer från olika vårdinstanser finns representerade.
– Staten behöver skjuta till smörjmedel som inom psykiatrin med Psyksam, säger hon.
De enheter som ingår kan se olika ut men det bör finnas någon person från rehabiliteringsmedicin.
– Men det går inte att rakt av kopiera en modell, den måste fungera individuellt. Det viktiga är att det görs en bedömning runt patienten som sedan får visa sig vad som behövs, säger hon.
– Situationen förändras ju också runt en hjärnskadat. Men en kontinuerlig kontakt med rehabläkare bör också vara med.

Den vårdcentral dit den personen så småningom hänvisas måste också kunna få kunskap och hjälp från teamet.
Det handlar i första hand om att samordna resurser, inte om stora kostnader, betonar hon.

Kristina Vahlberg
kristina.vahlberg@daladem.se