Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det håller på att bli folket mot politikerna

Riksdagen öppnade igår och i förrgår drabbade Reinfeldt och Löfven samman i Aktuellts studio. Om regeringsförklaringen finns inte mycket att säga – den var genuint tråkig ända fram till sista raden när en minister, Gunilla Carlsson, knuffades överbord och en annan, Hillevi Engström, omplacerades. Att arbetsmarknadsministern än en gång byts ut säger mycket om att arbetslinjen varken fungerar i samhället eller regeringen.

Annons

Och när Reinfeldt hävdade att regeringen nu tänker föra en mer expansiv finanspolitik så är det helt enkelt ett exempel på offentlig lögn: regeringen stimulerar inte på långa vägar ekonomin så som det skulle krävas. Det enda stimulerande under Riksdagens öppnande var Mando Diao.

* * *

Men helt klart har den inrikespolitiska säsongen nu börjat på allvar. Och jag tror att många nu har en växande känsla av att den sittande Alliansregeringen faktiskt kan falla i nästa val.
Men om det sker är det tyvärr inte så säkert att det beror på den socialdemokratiska oppositionen. I debatten med Reinfeldt gjorde den sympatiske Löfven naturligtvis bra ifrån sig. Han har den stora fördelen att han inte känns som en politikerbroiler. Det står en air av verklighet kring honom.

Hans problem är att han har låst sig vid en extrem försiktighetslinje: Ingen så kallad mittenväljare får störas och därför tänker han inte riva upp ens ett femte jobbskatteavdrag.
Löfven talar gärna om den globala konkurrensen, företag och näringsliv – trots att det som kan mobilisera de breda folklagren naturligtvis är välfärdsfrågorna, där jobbfrågan ingår (fler jobb i äldreomsorg, vård och skola!). Att stå och säga att det är fel att sänka skatterna – och samtidigt inte våga stå upp för en långsiktig skattehöjarlinje försätter många potentiella S-väljare i bryderi: Vad vill han? Varför sjunger han inte ut?

Jag tror att stora delar av befolkningen längtar efter ett idépolitiskt budskap och jag tror att det också skulle väcka många mittenväljare, samtidigt som det mobiliserar de egna kärnväljarna.
Så det är snarare regeringens enastående fantasilöshet som kan bli dess fall. Det femte jobbskatteavdraget presenterades av de fyra partiledarna i måndags utan någon entusiasm, som om de kände på sig att det här är inte vad folk vill höra.
Frågan som blivit allt tydligare inför nästa års val är egentligen denna: Vem ska avgöra valet, politikerna eller väljarna?

* * *

Mycket tyder på att något djupgående möjligen är på väg att inträffa i svensk väljaropinion. Jag har tidigare skrivit om den opinionsbomb som briserade i våras när Göteborgs universitet – i form av den årliga s.k. SOM-undersökningen – la fram klara enkätsvar som visade att en majoritet av svenska folket ogillar principen med vinster i välfärden.
Forskarna var förvånade, nästan litet uppjagade över resultatet. Ännu mer skakad var faktiskt Jan Björklund fast han försökte dölja det så gott han kunde. Men lika oroad borde Stefan Löfven ha varit när till och med många borgerliga väljare står till vänster om den socialdemokratiska partiordföranden i denna fråga.

I söndags kom en ny mätning från SvT som konstaterade ytterligare en viktig sak: Att en majoritet av väljarna, inklusive Alliansväljare, anser att välfärden har försämrats de senaste åren. Larmen har gått från läkare, barnmorskor, lärare och andra grupper och den bild som ofta ges av dessa larm som kommer medialt droppvis är ju en sammanhängande och stor oljemålning av skattesänkningarnas dystra effekt på välfärden.
Även många moderata väljare menar uppenbarligen att välfärden har försämrats på senare år. Moderaternas partisekreterare hade det kämpigt när han försökte släta över denna opinionsmätning.

Här har vi alltså en situation där det verkar som om den svenska väljarkåren, liksom på egen hand, utan några konsulter, i själva verket är på väg att skapa en egen agenda för det kommande valet: För satsningar på välfärden och med kritik eller direkt motstånd mot skattesänkningar som urholkar välfärden. Och inget av de två stora partierna förmår kanalisera dessa stämningar! Vänsterpartiet gör det naturligtvis, men av olika skäl tror inte de stora väljargrupperna på Vänsterpartiet.
I Anders Borgs höstbudget är det femte jobbskatteavdraget det centrala inslaget. Femton miljarder ska gå till skattesänkningar. Och man får onekligen känslan av att både Reinfeldt och Borg inte ens själva känner att det där är i fas med väljarnas framväxande agenda.

* * *

Att ibland kunna tala om folket och säga att folket är på väg att bygga sin egen dagordning är inte populistiskt. Det är uppenbart att svenska folket uppfattat det centrala sambandet: Satsningar på välfärden löser också mycket (om än inte allt) av arbetslösheten. Det märkliga är att Stefan Löfven inte vågar hämta politisk vitalitet ur det attitydskifte som kan vara på väg.
Folket eller politikerna? Den stora frågan är om folkets dagordning ska hinna växa sig så pass stark att den påverkar politikernas.
Statsministerns regeringsförklaring tydde på att det är långt dit.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se