Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det smärtsamma glider förbi

Annons

Teater
De senaste åren har en rad Norénpjäser från perioden borgerliga dramer dammats av – med varierande resultat. 1980-talet ligger redan en generation bort och Noréns dramatik är delvis färskvara – det krävs därför ganska mycket för att nyuppsättningar ska bli riktigt bra.

Recension
Så enkel är kärleken
av Lars Norén
Regi och scenografi: Rickard Günther.
I rollerna: Anna Wallander, Thorsten Flinck, Malin Morgan och Tobias Hjelm.
Scalateatern, Stockholm. Spelas till och med 29/9.

Richard Günthers iscensättning balanserar mellan smått schablonartat spel och enstaka inslag av den ganska fysiska teater som präglade hans 80-talsuppsättningar på Galeasen, då han – med starka, djärva effekter – gjorde både Noréns Sakrament (1987) och Orestes (1990).
Här är spelet snarast lite rutinartat och den 4,5 timme långa föreställningen cirklar långa stunder farligt nära ett slags nollpunkt. Repliker irrar vilset omkring; publiken får nästan väl starkt känna rollfigurernas ansträngning att hitta något att prata om.

Christian Tomners uppsättning 1997 på Vasateatern (med Jan Malmsjö och Marie Göranzon respektive Suzanne Reuter och Lars Lind) var betydligt starkare; dels för att de skådespelarna tydligare matchade varandra, dels för att iscensättningen mer kongenialt speglade Edvard Albees Vem är rädd för Virginia Woolf.
Robert och Alma (här Torsten Flinck och Anna Wallander) har alltså precis avslutat en premiärföreställning av Albees pjäs och nu fått sällskap av arbetslösa skådespelarväninnan Hedda (Malin Morgan spelar galant, nästan övertydligt fram en frustrerad normalitet) och dennes man Jonas – en psykolog handfallen intill karikeringens gräns (Tobias Hjelm gestaltar utmärkt rollpersonens valhänta umgängesförmåga).
Tarvlig jargong har blivit dessa människors huvudsakliga kommunikationsfrekvens. Den ohejdade alkoholkonsumtionen antar dock funktionen av snabbverkande psykoterapi och pjäspersonerna avslöjar allt mer av sig själva. Vad avslöjas? Tomhet, vantrivsel i kulturen, renhetslängtan (”Jag vill inte leva i den här jävla borgerliga världen längre!”), dödslängtan…

Thorsten Flinck spelar mot slutet ut en förtvivlan som låter ana just den Norén som ungefär vid denna tid skulle komma att lämna de borgerliga salongerna bakom sig och i stället ta sig an gatans och bakgårdarnas verklighet.
Men vad har Rickard Günther haft för vision när han nu satt upp denna pjäs? Helheten känns förvånande konventionell, och lite egendomligt daterad. Förvisso förevisas ett nattligt helvete som på många sätt är drabbande att ta del av, och skådespelarinsatserna är genomgående bra – men det smärtsamma i dramat glider ändå förbi utan att riktigt fånga.
Och detta trots att Thorsten Flinck – en nutida Per Oscarsson i sin utstuderade, återhållna mimik – gör en bravurartad insats, inte minst för att han gestaltar en inneslutenhet på gränsen till depersonalisation, och trots att Anna Wallander så frikostigt spelar upp en gräns- och måttlös, för att inte säga Hedda Gablersk längtan efter brännande autenticitet; likt en förtvivlad clown söker hon ljus i ett nattligt mörker.

Björn Gustavsson