Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var en gång...

Skolstart – omstart mot nya mål eller? Läsårsstarten 2013 närmar sig och i år har skolan kommit in på den politiska arenan på allvar. Det var många år sedan vi professionella i skolan blev inbjudna att delta i överläggningar med både regering, utbildningsministern Björklund och oppositionen med Löfvén i spetsen.

Annons

För mig som varit verksam i skolan professionellt i 36 år i år och som skolledare och rektor under 31 år är det verkligen intressant.
Skolan var i politiskt centrum under 1940- och 50 talen då grunderna för den gemensamma grundskolan mejslades fram. Staten hade ett kraftfullt ansvar och toppolitikerna i landet verkade tillsammans med dåvarande pedagoger och professionella. Grundvalen för utbildningspolitiken kom att ligga fast under flera decennier och vårt land var ledande när det gäller nationellt styrd skola ända fram till 1980- talet. Många kreativa och duktiga medarbetare sökte sig till utbildningssamhället. Vi lever stabilt i vårt land på de utbildningsinvesteringar som gjordes, utbildning är investeringar som syftar till 40- års verksamhet. Gäller det idag?

Ett olyckligt beslut fattades av dåvarande regering under 1991. Skolan skulle kommunaliseras, en följd av rent ekonomiska besparingar för att rädda statens finanser. Skolan kom att ställas under kommunal ledning, de dåvarande kommunala finanserna såg bättre ut än statens under de åren. Det olyckliga blev att den tidigare så tydliga uppdelningen av ansvaret för skolan mellan politiken i form av riksdag och regering och de professionella i skolan försköts till att bli en politisk arena för kommunpolitiker, som säkert hade höga ambitioner. Lokala politiker blandade sig in på den professionella arenan.
Det som skedde under åren blev att skolan från att ha varit en viktig verksamhet nationellt och styrts av långsiktiga politiska beslut kom att påverkas i allt högre grad av kommunala politiska beslut. Skolan blev ett ansvar liktydigt med samhällsplanering, vägar, vatten m.m. på lokal nivå. De professionella fick ökat uppdrag att arbeta med planering utifrån lokala politiska beslut och tid för undervisning och pedagogisk planering fick konkurrens av andra uppdrag. En del kommuner lyckades väl i att hålla de nationella målen högt, men flertalet styrde utifrån egna prioriteringar. Vi som var med då kommer ihåg att de politiska drivkrafterna var att öka det lokala inflytandet och det skedde så.

Följden blev att de strategiska långsiktiga politiska besluten från regering och riksdag kom att få en lägre framtoning. Vi professionella fick underordna oss både lokala politiska prioriteringar och inlemmas i den kommunala byråkratin och skolan fick splittrade mål. Lärare kom att ifrågasättas om läraren var professionell och rektorer kom att likställas med enhetschefer i den kommunala hierarkin med ökat ansvar för både fastigheter, kommunal ekonomi, jämsides med det och ibland prioriterat arbete före den pedagogiska planering som tidigare genomförts i samverkan med staten, regering och riksdag.
Blev skolan bättre av det?
Ett annat politiskt beslut var friskolereformen. Vi ser idag följderna av den ambitiösa och säkerligen välmenande tanken att fler aktörer som huvudmän inom skolan skulle leda till ökad pedagogiskt utveckling. Detta i ett av de minsta länderna i Europa befolkningsmässigt, delstaten Bayern har drygt 12 miljoner invånare. Vi ser idag följderna.

Från att ha varit långsiktiga politiska strategier från riksdag och regering i samverkan med professionella, har fokus i en del fall blivit kortsiktiga ekonomiska vinningar som syfte. Det finns bra undantag där ambitiösa huvudmän tar ansvar.
Har resultaten i skolan förbättrats? Är utbildningsutbudet rätt utifrån behoven? Vi professionella har fram till för några år sedan känt av en lägre status, sämre förutsättningar och inskränkta beslut som inte lett till rätt resultat.

Färre vill bli lärare och rektorer byts på löpande band. Det är mer motiverande att bli läkare, civilingenjör eller jurist, än att vara med och bygga upp vårt samhälle med bra utbildning, en investering i individers 40-åriga verksamhet. Utbildning den kanske mest avgörande faktorn för ett samhälles utveckling på sikt, där Sydkorea med knappt 50 milj. inv. är ett tydligt exempel. De har byggt upp sitt skolsystem på de grunder som vårt svenska skolsystem var uppbyggt på fram till 1980- talet, en gemensam sammanhängande nationell skola.
Idag är den svenska skolan den mest decentraliserade och vi har mest friskoleetableringar i Västvärlden. Har kvalitén blivit bättre i svensk skola genom besluten eller vad sker?
Utifrån detta är de politiska initiativ som tagits av både Björklund och Löfvén mycket välkomna. Jag hoppas att vi som är professionella i verksamheten återfår de mandat som regering och riksdag tänkt med den nya skollagen. Vi professionella i skolan har stort ansvar för våra uppdrag och vi har kompetens. Sverige ska vara ledande inom utbildning, vi var det under många decennier och vi kan bli det igen med rätt förutsättningar. Då behövs överläggningar mellan oss professionella och en gemensamt politiskt sammansatt grupp som kan och vågar ta strategiska beslut som återför skolan till att vara en verksamhet som levererar investering i lärande med 40 år som mål.

Med detta som bakgrund ska det bli roligt att åter ta tag i lärandet i höst och våra ungdomar är välkomna till en utbildning som jag hoppas återfår den kvalité som den dåvarande Skolkommissionen skrev fram. Vi ska vara bäst i världen. Vi är alla åter laddade för att göra ett bra arbeta tillsammans med våra elever och vårdnadshavare.

Bo Floresjö Rektor,
Erikslunds- och Hushagsgymnasiet i Borlänge

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel