Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Djärvt och utlämnande

Annons

skönlitteratur
Skönlitteratur Inledningen till Linda Boström Knausgård debutroman Helioskatastrofen är magnifik. Liksom en gång Pallas Athena, vishetens och krigets gudinna, föds en fullgången tolvåring ur sin fars värkande huvud. I likhet med Athena är flickan klädd i en skinande rustning, med lans, sköld och guldhjälm.

Recension
Helloskatastrofen

av Linda Boström Knausgård
Utgiven av Modernista

Men ingen Hefaistos agerar barnmorska, som i den antika myten. Barnets befrielse är hennes eget verk och blodet strömmar kring faderns fötter när flickan står på golvet efter förlossningen. Under en sekund lika lång som ett liv ser flickan och fadern på varandra, sen skiljs deras vägar för gott.
Ett fasansfullt skri ljuder genom trakten, strax efteråt förs fadern iväg via ambulans med tjutande sirener medan flickar tar av sin rustning och vandrar ut i ett ytterst välkänt västerbottniskt vintermörker för att hamna på socialen i en icke namngiven by.

Här graviterar allt mellan tre kraftfält: IOGT, pingstkyrkan och idrottsrörelsen. Flickan tas om hand av milda, välvilliga fosterförälder, men barnet är så traumatiserad att hon inte förmår att ta emot den kärlek som omger henne. Däremot utnyttjar de hennes gåva att tala i tungor. Dessvärre är det en grav missuppfattning – det flickan talar är klassisk grekiska.
I den andra delen hamnar suicidala och trasiga flickan på en psykiatrisk klinik. Det är i denna avdelning det börjar hetta till ordentligt. Jag kommer närmast att tänka på klassiska sjukdomsskildringar som Hannah Greens Ingen dans på rosor, Beate Grimsruds i all sitt självutlämnande skrämmande En dåre fri eller Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Ytterst handlar det om den största smärtan av alla, att förlora en älskad förälder in i en värld av sjukdom, där många av symptomen kan vara skrämmande.
Språkligt och sparsmakat verkar vara Linda Boström Knausgårds särmärke, dessutom finns en underbart barnslig humor i vissa avsnitt. Dit hör interiörerna från den moderna familjen, där allt ska ske i samråd, som verkar ha hämtat sin energi och humor ur Lukas Moodysson komedi Tillsammans från 2000.
Helioskatastrofen är ingen alltigenom lyckad roman, framför allt har jag svårt att upptäcka någon Ikarosflykt som motiverar titeln, om den inte avser tungomålstalandet i Pingstkyrkan. En del trådar tappas dessutom bort, kanske i alltför stor iver att genomföra ett större projekt.

Linda Boström Knausgård debuterade 1998 med diktsamlingen Gör mig behaglig för såret och återkom 2011 med novellsamlingen Grand Mal, som väckte mersmak och som fick åtskilliga annars magsura och gnidiga kritiker att göra vågen.
Med Helioskatastrofen har vi fått ännu en djärv och självutlämnande romanförfattare att räkna med.

Lena S. Karlsson