Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Djävulen och Vänsterpartiet

I filmen Djävulen och jag, från 2000, har Brendan Fraser huvudrollen som en man som får sju önskningar av djävulen, spelad av Elizabeth Hurley, i utbyte mot sin själ. Det hela regleras i ett enormt kontrakt mellan dem.

Annons

Trots det så täcktes inte allt in i kontraktet. Och när Brendans karaktär, Elliot, önskar att han vore rik får det bieffekter. Han blir visserligen rik, men är det i och med att han är en sydamerikansk knarkkung. Och denna är både konkurrenter och förrädare i egna organisationen ute efter att döda.

Vad har då denna berättelse om en film med Vänsterpartiet och dess skuggbudget som lades i går att göra? Jo, V har i sitt budgetförslag en rad förbättringar av den offentliga välfärden. Man kan säga att det motsvarar önskan i nämnda film om att bli rik, alltså socialt bättre och tryggare för Sveriges befolkning. Bland annat ska 26 miljarder kronor ges till kommunerna för insatser och mer personal i deras verksamheter.
Men det finns, likt i filmen Djävulen och jag där många vill mörda knarkkungen, ett pris. Och det är många höjda skatter. De höjda skatter som Socialdemokraterna förslog låg på cirka 30 miljarder kronor. V föreslår drygt 23 mer, alltså 53 miljarder kr.

Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna ska återinföras. Här kan man parentetiskt nämna att många liberaler har varit för arvsskatt. Just den skatten är alltså inte givet ett påfund av vänsterkrafter.
Förmögenhetsskatten togs bort av alliansregeringen dess första mandatperiod. Den gav sitt sista år ungefär fem miljarder kr.
V säger inte bara nej till alliansens femte jobbskatteavdrag och ändrade brytpunkt för statsskatt, vilket sammanlagt ger nästan 16 miljarder kr. V vill även höja skatten för de som tjänar mer än 30 000 kr i månaden.

Bolagsskatten, som regeringen sänkt till 22 procent vill V höja till 26. Samma gäller för en del andra av alliansregeringens skattesänkningar, exempelvis krogmomsen. Och V vill höja koldioxidskatten vilket skulle ge 20 öre per liter dyrare bensin.
Det där med att den offentligt finansierade välfärden har ett pris finns det en tendens hos alliansen, särskilt Moderaterna, att undvika att nämna. Om man sänker skatter blir det naturligtvis mindre pengar till den offentliga sektorn.

Exempelvis ändringen av brytpunkten för statlig skatt ger noll nya jobb. Att cirka 3,5 miljarder kronor mindre erhålls för staten blir enda effekten av det.
De debattörer som hänvisar till skattereformen 1990 som sa att maximalt 15 procent av inkomsttagarna skulle betala statlig skatt och att nu nästan 30 procent gör det glömmer att nämna en del vad gäller skatter.
En är att då fanns bland annat förmögenhetsskatt. Och fastighetsskatten såg annorlunda ut än nu. Och bolagsskatten var högre, 28 procent. Och kommunernas skatter var lägre och många kommuner har de senaste åren fått höja skatten eftersom bidragen från staten varit små eller inga mot den högre nivå som de var på förr.

Men även Socialdemokraterna verkar inte vilja prata så mycket om att en hög nivå på den offentliga välfärden kräver högt skatteuttag. Skattekvoten är nu den lägsta sedan 1975. På den tiden var den offentliga välfärden faktiskt inte lika utbyggd som nu. Barnomsorgen var exempelvis mindre omfattande.
Visst har bnp i Sverige växt, men befolkningen har också växt och fått mer behov som det offentliga måste möta. De äldre blir fler och deras vård kräver mer resurser. Barnomsorgen och skolan har högre målsättningar i dag än på 70-talet och det kostar pengar.

Om man vill ha en god gemensam välfärd så kostar det. V vågar ta bladet från munnen och säga det, förmedlat av exempelvis den ekonomiskpolitiska talespersonen Ulla Andersson i går. På det viset sticker V ut mer än andra partier.
Jonas Sjöstedts parti verkar dock inte få någon utdelning på det i väljarkåren. Inte heller att V är de enda som tydligt är emot vinster i välfärden, likt en stor del av befolkningen, ger väljarutdelning för V.

I går kom Novus, publicerad i TV4, med en mätning av väljarnas partisympatier där 2 000 personer tillfrågats. V minskar från 7,3 procent i augusti till 6,7 i september.
De tre rödgröna partierna får 50,1 procent, fördelade på utöver V 35,1 på S och 8,3 på MP.
Alliansregeringens partier får 38,8 procent. Med tanke på att C bara får 3,4 procent så får de tre allianspartier som klarar riksdagens spärr bara 35,4 procent. Det är marginellt mer än nivån för S-stödet.
Troligen skulle det bli en S-ledd regering om dessa siffror vore valresultat. Sverigedemokraterna ökade dock till tio procent i denna mätning. Om rösterna i det borgerliga blocket fördelas så att några fler går till C så att det partiet klarar riksdagens spärr blir nivån för allianspartierna och SD 48,8 procent. Det är bara drygt en procentenhet mindre än de tre rödgröna partierna.

Även om S-ledda blocket skulle ses som valvinnare om det blir större än alliansblocket får S svårt att regera om alliansens partier och SD tillsammans får majoritet i riksdagen
Förr regerade S ofta genom att göra uppgörelser med andra partier, främst de två så kallade mittenpartierna C och FP. I Novus mätning fick de tillsammans åtta procent. På 70-talet kallades de för styrkebältet i svensk politik och fick 35 procent i valen.
Vid val i dag skulle C åka ur riksdagen och FP göra sitt sämsta val någonsin. Man kan konstatera att C och FP, och för den delen KD, håller på att regera ihjäl sig.
Förr hette det att mittenpartier som samarbetade med Socialdemokraterna straffades och tappade stöd. Numera kan man säga att mittenpartier som samregerar med Moderaterna straffas och försvinner, i alla fall ur riksdagen.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se