Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dränks inte i den svenska deckarfloden

Annons


Lars Kepler
Paganinikontraktet
Alberts Bonniers
förlag

Musik, mycket musik, mardrömmar, vapensmuggling och mord är teman i Paganinikontraktet, en svensk kriminalhistoria som står ut i den våg av deckare som sköljer över Sverige.
En av förra årets mest omskrivna svenska böcker var Hypnotisören av Lars Kepler. Mest intresse väckte nog uppgifter om att Lars Kepler var en pseudonym för en etablerad författare. När det efter en tid avslöjades att Lars Kepler var lika med författarna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril var boken redan en succé som dessutom sålts till många andra länder.
Nu kommer uppföljaren Paganinikontraktet. Även denna gång är den en spännande och mycket välskriven deckare. Vi återser kommissarie Joona Linna, en av de envisaste poliser som genren känner. Han har en intuition som gränsar till det geniala, och är, som sig bör i kriminalhistorier, en riktig hjälte.

Handlingen börjar med att en kvinna hittas död på en stor fritidsbåt som driver runt i Stockholms skärgård. Hennes lungor är fyllda med vatten, men varken kläderna eller kroppen visar några spår av vatten. Nästa dag hittas en man hängande död från lampkroken i ett tomt rum i sitt hem. Han är generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter, det vill säga bland annat vapenexport. Den döda kvinnan i båten har en syster som offentligt argumenterar mot vapenexport.
Som man förstår finns ett samband mellan dessa båda dödsfall, något som Joona Linna envist nystar sig fram till. Nicolo Paganini var en legendarisk violinist och tonsättare, hans verk var så svårspelade att han omgavs av ryktet att han skrivit kontrakt med djävulen för att bli så skicklig. Bokens titel syftar på ett kontrakt som sträcker sig bortom döden. Att bryta kontraktet får ens värsta mardrömmar att bli verklighet

Författarna lyckas igen med att utmärka sig i denna flod av svenska deckare. Här kommer en berättelse med intressanta personporträtt, även när de bara antyder en bakgrund. Liksom i den första boken handlar mycket om rädsla och om människors allra värsta mardrömmar. Det är utan tvekan en deckare med dess krav på redovisning av detaljer för att gåtan ska fungera.
Det intressanta när etablerade författare ger sig på kriminalgenren är att det blir en underhållningsbok med litterära kvaliteter och levande karaktärer. Må vara att nästa alla personer är oerhört begåvade på olika sätt, men det fungerar ändå.
Att paret Ahndoril tycker det är roligt att skriva kriminalhistorier är väldigt tydligt, det finns inte ett drag av slentriantänkande som märks i många andra svenska deckare.
Även om de säger sig inte ha någon ambition att vara samhällskritiska, så finns en allvarlig diskussion i vapen och vapenexport i boken. Men självklart är det i första hand en kriminalroman som fungerar både som underhållning och spänning.

EVA HÖGKVIST