Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ebba Witt Brattström – är damen på täppan

Ebba Witt Brattström och hennes meningsmotståndare intar klassiska roller och härskartekniker i debatten om Kulturmannen.

Annons

Under en vecka i maj har ett sällsynt livligt meningsutbyte utspelat sig på ett par Stockholmstidningars kultursidor. Det rör sig om den redan klassiska debatten om ”kulturmannen” som tagit en ny vändning, den här gången initierad av Ebba Witt-Brattström.

Det började med att hon i artikeln "Kulturmännens trettonåriga alibi” identifierade ett problematiskt Lolita-komplex i Stig Larssons och Karl Ove Knausgårds författarskap och i deras medieutspel (DN 11/5).

Till de båda etablerade kulturmännens försvar ryckte då två yngre och mindre etablerade kulturmän ut. Victor Malm hävdade i Expressen (12/5) att Witt-Brattström slirade på sanningen och Mats O Svensson anklagade henne för att blunda för allt som stör hennes tes (DN 13/5).

Varpå Witt-Brattström kontrade med att Malm inte hade ”fattat ett jota” (Expressen 15/5) och att Svensson sysslade med smutskastning och ”dösnack” (DN 18/5). De båda herrarna har därefter gått i svarsmål i sina respektive tidningar, och även Jonas Gardell, Isabelle Ståhl, Elin Cullhed, Karin Nykvist, Göran Greider, Unni Drougge och Knausgård själv har bidragit med medhåll eller mothugg i debatten.

Det som fängslar med den aktuella mediedebatten är inte bara själva sakinnehållet. För det är knappast första gången, och sannolikt inte heller den sista, som en genusmedveten litteraturvetare fäster uppmärksamhet på sexism hos manliga författare.

Nej, intressant är också att meningsutbytet, med sitt högt uppskruvade tonläge, på ett så tydligt vis illustrerar rolltagningen inom det som den franske sociologen Pierre Bourdieu kallar det kulturella produktionsfältet.

I Konstens regler (2000) poängterar Bourdieu att aktörerna inom detta område tillhör makthavarna i samhället, detta tack vare sitt kulturella, vetenskapliga och sociala kapital. En aktör som tillhör ”det unga avantgardet” och som följaktligen kämpar för att slå sig in på fältet, har en position långt ned i hierarkin. Längst upp finner man ”kulturfurstarna”, väletablerade aktörer som oftast har verkat en längre tid inom fältet och hunnit konsolidera sin makt och sina positioner.

Enligt Bourdieu är fältet strukturerat kring motsättningen mellan dessa dominerade respektive dominerande aktörer, och det är interna strider inom produktionsfältet som är förändringens motor. I Texter om de intellektuella (1992) slår han fast att ”de dominerande har varit kättare, de har varit avantgarde, de har misskrediterat det kapital som de tidigare dominerande hade […] När de så själva har blivit dominerande ser de nya dominerade som kommer och gör samma sak med dem.”

Är det inte just ovanstående skeende som vi kan observera i den aktuella debatten om kulturmännen? Ebba Witt-Brattström är idag en dominerande aktör inom det litteraturvetenskapliga fältet. Men så har det inte alltid varit, även hon var en gång i tiden tvungen att slå sig upp i hierarkin.

När hon till exempel skulle etablera sig som kännare av Edith Södergrans författarskap var det uppenbart hur hennes metod gick ut på att misskreditera de dominerande (manliga) forskarnas kapital inom detta fält.

I Ediths jag (1997) kritiserar hon därför på ett tydligt vis Gunnar Tideström och andra inflytelserika föregångare inom Södergranforskningen.

Witt-Brattström är förstås numera en mycket väletablerad aktör inom det kulturella produktionsfältet. Och då uppstår just den situation som Bourdieu sätter fingret på i Texter om de intellektuella: nya ”kättare” dyker upp och försöker diskreditera hennes kulturella kapital. Witt-Brattström understryker, på ett närmast övertydligt bourdieuskt vis, att det här inte är första gången hon blivit utmanad. Damen på täppan har varit med förr och hon är inte rädd för att ta fajten. Till Mats O Svensson säger hon rakt ut: ”Du tror att du kan tjäna dina första gyllene sporrar på det litterära fältet genom att hoppa på ett gammalt feministskrälle som Ebba Witt-Brattström. Men det funkar inte så. Tro mig. Jag har sett detta slags karriärplanering förut, nämligen. Generationer av desperata wannabes har kommit och gått i min omgivning, lyst upp och slocknat som alltför ivriga pretendenter på kulturkullens topp” (DN 18/5). Många har försökt knuffa ner professorn men ingen har lyckats, alltså. Detta är maktspråk i sin tydligaste form.

Det är väl ingen som betvivlar att Witt-Brattström vid det här laget sitter på ett enormt förråd av kulturellt, vetenskapligt och socialt kapital. Och därför blir det också lite komiskt när hon använder det riktigt grova artilleriet – inklusive klassiskt ”manliga” härskartekniker – till att försvara sin position som konsekrerad aktör inom fältet. I sin argumentation trycker hon på med allt vad hon har av vetenskaplig pondus: hon är både ”kvinnlig professor” och har en ”professur” får Expressens läsare veta, om de mot förmodan inte redan hade koll på hennes akademiska meriter. Och hon poängterar också att hon varit verksam som ”offentlig intellektuell” i 40 år. Således ska ingen liten snorvalp komma och ifrågasätta hennes argumentation. Expressens skribent Victor Malm förintas med salvan: ”Jag vill också tacka Helsingfors universitet för att jag har min professur där och inte exempelvis i Lund där Malm tycks ha släppts in på forskarutbildningen” (Expressen 15/5). Även Svensson får veta att ”du hade fått underkänt om du varit min grundstudent” (DN 18/5). Slagkraftigt, ja. Men kanske inte helt välbalanserat.

En rimlig slutsats är att Witt-Brattström känner sin ställning på fältet hotad av dessa unga spolingar, för annars hade hon väl inte tagit fram den stora kanonen? Det finns ju nämligen en annan beprövad strategi som hade fungerat utmärkt i det här fallet: att från sin upphöjda position tiga ihjäl belackarna, att vägra gå i polemik.

Men Witt-Brattström valde som vi vet en annan väg. Det kan ses som uppiggande eller som olyckligt. Somliga gläder sig åt att representanter för gruppen män (kulturmän dessutom!) för en gångs skull blir måltavlor för traditionellt manliga härskartekniker.

Andra skruvar obekvämt på sig när sarkasmer och smädelser så uppenbart används för att sparka nedåt i hierarkin – mot den oetablerade och därmed svagare parten i ett, som det väl ändå var tänkt, intellektuellt samtal.

Fotnot: Artikelförfattaren är lärare vid Högskolan Dalarna