Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Egentligen är tvåsamheten inget annat än ren galenskap

Annons

I över två år har jag och min katt MiraMy bott ihop. Vi två, hon och jag. Bara vi två. Av förklarliga skäl kan inte hon prata, vilket betyder att hon inte kan berätta för mig när hon stör sig på mig. Jag hör henne aldrig säga "men nu får du sluta sitta och hålla på med mobilen och umgås lite i stället".

Hon kommer heller aldrig att höja sin röst och skrika "varför i helvete var du ute till tre inatt när du visste att vi skulle på min kompis dotters dop idag?". Hon kommer inte att släpa med mig på en torr släktmiddag

Aldrig någonsin kommer hon att gnälla på att jag utan problem köpt en fåtölj för halva lönen och är nöjd med att äta nudlar resten av månaden.

Oavsett vad jag gör så kryper hon tätt intill mig på nätterna och fyller på mig med kärlek.

LÄS ÄVEN: "Nej jag vill inte se älgen du precis har dödat"

Livet med katt är så enkelt, inga bråk, inget smällande i dörrar. Ingen uppfälld toalettstol, inga kallingar med fartränder på golvet, inget tjat om "vad ska vi äta idag?".

Bråk om för lite sex, svartsjuka, vem ska betala vad och hur ska vi fira jul existerar inte.

Jag har länge tänkt att det är ren galenskap när två personer flyttar ihop. Och då syftar jag på det heterosexuella förhållandet, för jag har ingen erfarenhet av att dela mitt liv med en snipp-bärare.

Vi har inte ens samma kön under småbyxorna men förväntas ända tillsammans kunna bestämma livsavgörande beslut som: vilken färg ska vi ha på köksluckorna? Är det okej att lämna smörkniven inne i kylskåpet? Borde det inte vara strängt förbjudet att lämna miljoners små skäggstrån överallt i handfatet efter rakning?

Och mitt i bråket om vem som ska hänga upp den blöta tvätten som legat lite för länge så får du lust att gå hem. Men du är redan hemma, och du delar hemmet med denna människa som du vill daska i ansiktet med en av de blöta handdukarna.

Att vara någons sambo är bland det mest påfrestande som finns!

Eftersom att jag jobbar skift så innebär det många sena kvällar, och när jag kommer hem är jag glad över att vara ensam med fjärrkontrollen. Det är en tyst, lugn och tjatfri zon. Jag sitter där i en urtvättad pyjamas och äter ostkrokar vars påse jag öppnat redan innan jobbet eftersom att de blir så där mjuka och frasiga då.

Jag vill bajsa med öppen dörr och spela MIN musik när jag vill. Aldrig att jag flyttar ihop med någon igen!

Men så smyger den sig på likt förbannat... känslan av det kanske inte är så farligt att håva in kalsonger från golvet. Det kanske inte är hela världen att någon åt upp min choklad. Kanske är det helt förtjusande att somna bredvid mannen jag tidigare under dagen ville strypa på grund av hans oförmåga att förstå att man inte ställer tillbaka ett tomt smörpaket i kylen.

Dårskap, galenskap, omöjligt, men ack så förbannat mysigt, roligt och svindlande att dela allt med den du älskar skiten ur.

FLER KRÖNIKOR AV EMMA

- "Hångla och släpp loss, Gud unnar er det"

- "Låt oss utan barn vara i fred"

- "Tjejer skiter inte rosa glitter"