Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elechi Amadi bjuder på intensiv berättarglädje

De stora dammarna av den nigerianske författaren Elechi Amadi bjuder på intensiv berättarglädje.

Den nigerianske författaren Elechi Amadi skiljer sig från landsmannen Chinua Achebe genom att han skriver om ett Afrika innan den västerländska imperialismens ankomst. De två var för övrigt nästan jämnåriga och gick i samma skolor. Achebe dog häromåret när han stod på tröskeln till Nobelpriset.

I sitt intressanta förord till den nu utgivna romanen De stora dammarna skriver Raoul J. Granqvist att den kan ses som en förtätning av tre nigerianska katastrofer, kolonialkriget 1883-1914, spanska sjukan 1919 och Biafrakriget 1967 – 1970. Det är klart, så kan man se det om man vill, men det ger just inget utöver själva läsupplevelsen.

I korthet handlar den om två byars alltmer krigiska rivalitet när det gäller fiskerättigheterna i den fiskrika Wagbadammen.

Det är skelettet. Runt det byggs så mycket mer. Romanen är ett tidlöst drama om rivalitet och äganderätt, iscensatt i en miljö där dolda makter oavbrutet antas driva sitt spe, och som det gäller att hålla sig väl med. Avgudadyrkan, som det heter på vårt västerländska idiom. Här har ännu ingen västerlänning satt sin fot, de skulle komma senare.

De två stridande byarna Chilou och Aliakoro är samtidigt väl strukturerade samhällen. En patriarkal ordning råder, med demokratiska inslag, då byns folk kallas till samråd när situationen så kräver. I krissituationer rådfrågas en diaba, en man som anses ha en sorts direktkontakt med gudarna och vars göranden och låtanden alla, även hövdingen, har respekt för. Månggifte råder, men kvinnor deltar inte i byns beslut, däremot väger deras ord tungt inom hemmets väggar.

Amadi skriver en levande, sensuell och doftrik prosa. Man känner sig närmast fysiskt närvarande när byarnas män smyger fram genom urskogen med höjda spjut och pilbågar, hukande för att undgå bakhåll och överfall. I dessa avsnitt återuppstår som i en inre vision ungdomens läsning av olika äventyrs- och indianböcker, låt vara att Amadis prosa står på en avsevärt högre nivå.

Mot slutet drabbas människorna i byarna av en aggressiv sjukdom där invånarna stryker med som flugor. Den döps till wonju, och antas bero på att man retat upp Ogbunabali, Nattens gud, den mäktigaste av alla gudar. Alla offer till honom är dock verkningslösa.

I romanens sista stycke frångår Amadi fiktionen och kommer med en sakupplysning: det som drabbat byarna (och Nigeria) var spanska sjukan, som kom att skörda omkring tjugo miljoner människoliv runt om i världen.

Dessa fakta ger en bakgrund, men lägger i sig inget till romanens växt. Den lever bra ändå, med sin intensiva berättarglädje med distinkta nedslag i en för oss främmande för att inte säga – utan förringande bitoner – exotisk kultur.