Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elsie Börjes har vigt hela livet åt musiken

Annons

Elsies musik går före allt.

Det var rubriken i Året runt hösten 1954. Och så har det fortsatt.

Till sist var hela familjen med i symfoniorkestern i Göteborg.

GöteBörjes symfoniorkester, sa de andra musikerna, med sinne för göteborgs-humor.

Elsie Börjes spelade första fiol i orkestern, liksom dottern Nicola.

Maken Peter spelade cello, sonen Michael slagverk och svärsonen Morten spelade tuba.

Nu landar hela familjen där det började en gång, i Rättvik.

Reportaget i Året runt berättar om en ovanligt musikbegåvad kulla från Lerdal. Spelmannen Hans Börjes var hennes far, mor var Täpp Anna från Vikarbyn.

– Mor jobbade på Lustigsgården. Där träffade hon en gäst som var pianist. Hon hörde mig spela och sa att jag måste komma till Stockholm, minns Elsie Börjes.

Hon var åtta år och hade spelat på tre spelmansstämmor, med far i folkparken i Rättvik och i Gesunda. Nu åkte föräldrarna med henne till Stockholm.

– Jag fick provspela för professor Barkel på musikhögskolan. Han sa att jag hade talang, men att jag var för ung.

Elsie Börjes fick ta lektioner av en elev på musikhögskolan i två år. Efter ett år flyttade Anna till Stockholm och arbetade som hembiträde för att Elsie inte skulle vara ensam i storstaden.

– När jag var elva år provspelade jag för musikakademin, och kom in.

Hans Börjes flyttade från Lerdal till Stockholm. Familjen samlades där, tillsammans med en äldre dotter som redan flyttat dit. Elsie Börjes tog lektioner en gång i veckan hos professor Barkel på musikakademin.

Elsie Börjes var 18 år när hon började spela i Gävle symfoniorkester. Efter några år provspelade hon i Göteborgs symfoniorkester.

– Jag var den enda kvinnan. De andra sökande var äldre män i mörk kostym. Efter första provspelningen gick jag ut på Götaplatsen och tänkte att det här jobbet får jag inte. Då kom någon springande efter mig och sa att jag skulle komma tillbaka.

Det blev många år i Göteborg.

Barnen Nicola och Michael blev också musiker och spelade så småningom i samma orkester.

– Till en början var jag orolig för Nicola när vi spelade. Sen blev hon orolig för mig, ler Elsie Börjes.

Hon utbildade sig också till musikpedagog och hade som mest ett 30-tal elever. Hon har fortfarande två elever kvar i hemstaden Göteborg. Dit har hon och Peter nu återvänt, efter ännu en sommar i stugan i Nittsjö som hon köpte på 1970-talet.

– Här satt far och spelade fiol med grannen Hed Jon på somrarna, minns hon.

Birgit Nilses Gröndahl
birgit.nilses@dt.se