Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Emma Zorn kliver fram i egen rätt

Att det bakom varje framgångsrikt manligt konstnärskap finns en stark kvinna är i allra högsta grad sant när det gäller Anders Zorn. Det visar inte minst Birgitta Sandström i sin stora monografi ”Emma Zorn”.

Äktenskapet med Emma Lamm var från första stund ifrågasatt från hennes bördsstolta släkt. Vem var oäktingen från bondlandet att begära den vackra och egensinniga Emmas hand? Kunde han alls trygga hennes framtid? Även om den nyutexaminerade akademieleven Leonard Zorn (som han hette då, det var Emma som började kalla honom Anders) hade en obestridlig talang var äktenskapet en mesallians.

Men sprätthöken och den charmerande bohemen blev mamma Henriettes favorit och bidrog till att romansen hölls vid liv under de första svåra åren innan Anders Zorn blev den internationella celebritet han med tiden skulle bli.
Familjen Lamm tillhörde de tongivande judiska familjerna i sena artonhundratalet, med starkt kulturell prägel. Andra familjer i samma krets var de mångsidiga Josephsons och bokhandlarefamiljerna Geber och Bonnier. Emma var kusin med Hanna Hirsch, senare Pauli och hennes syster Betty, alla flickorna uppfostrades att tänka självständigt genom privat undervisning med Ellen Key.

De judiska familjerna umgicks flitigt med konstnärer, musiker och författare, ur denna krets kom litteratörer och tongivande akademiker som Henrik Schück, Martin Lamm, Oscar Levertin för att nämna några.
Emma och Anders möttes 1881 när han, vid den tiden porträttmålare på modet, särskilt när det gällde barn, skulle måla hennes brorsbarn och Emma själv skulle vara barnvakt. Lika ömsesidig som ögonblicklig attraktion flammade upp, men det skulle dröja mer än fyra år innan paret officiellt kunde eklatera förlovning och senare under hösten 1885 gifta sig.
Under tiden hade Anders Zorn inlett sin exempellösa internationella framgångssaga som skulle göra honom till Sveriges bäst honorerade målare och till den som ekvilibristiskt porträtterade kungligheter och flera amerikanska presidenter samt industrimagnater med familjer.

Men vägen dit var fylld av missräkningar och bakslag. Med åren skulle han skapa en av landets stora förmögenheter, vilket resulterade i donationer och uppbygget av Zorngården, museum och stora välfärds- och kulturella satsningar i Dalarna. Emma skulle stå vid hans sida, en lika outtröttlig som begåvad organisatör och livskamrat, vars tro på Anders Zorn som konstnär aldrig skulle rubbas, vad som än inträffade i deras liv.
Under förlovningstiden var Emma och Anders oftast skilda åt, varför kontakten framför allt upprätthölls genom brev. Även under deras drygt 35-åriga äktenskap levde Emma och Anders på var sitt håll, ibland för att det föll sig så och ibland därför de faktiskt valde det vilket även detta genererade många brev.
Det är detta enorma material som vid sidan av Birgitta Sandströms djupa kunskap om såväl Anders som Emma Zorn ligger till grund för den första monografin om ”Emma Zorn”.

I brevväxlingen kan man följa den första tidens glädje och ibland plötsliga tvekan, uppflammande längtan och ibland djupa meningsskiljaktligheter som senare skulle karakterisera deras ömsom harmoniska, ömsom problematiska men livslånga relation.
I Emma fann Anders Zorn en kvinna som fyllde alla hans behov: hon var initiativrik, intelligent, kunde bygga upp ett rikt kontaktnät och vara representativ i alla sammanhang, hon talade med bönder på bönders vis och med lärde på latin för att stjäla några rader från den sedermera gode vännen Karlfeldt. Men båda hade ett häftigt temperament och grälen blev många om än inte hotande för deras relation.
Att Emma aldrig skulle bli en dussinhustru, som enbart skulle intressera sig för hem och hushåll, sällskapsliv och nöjen, visade hon i unga år när hon tog anställning som e o amanuens vid Etnografiska samlingarna, som då tillhörde Rikshistoriska museet. Hon behärskade tyska och franska, i någon mån även engelska, vilket var ovanligt.

Hennes språk- och sällskapstalanger skulle visa sig ovärderliga under de många utlandsåren, då Anders Zorn grundlade och befäste sin exempellösa internationella karriär som kulminerade i med Salongen i Paris, där Anders Zorn belönades med Hederslegionen och den stora världsutställningen i Chicago 1893, där Anders Zorn ingick i den internationella juryn och med sin konst intog en dominerande plats.
Återkomsten till Sverige sammanföll med det framgångsrika 1890-talet då Sverige erövrade sin nationella identitet, med Hazelius Skansen, byggandet av Nordiska museet och många representativa byggnader, inte sällan i historicerande stilar.
När paret Zorn återvände till Sverige och Mora byggde Anders Zorn det magnifika huset i Mora, vars hushåll in i minsta detalj dikterades av Emma. Hit skulle gräddan av de intellektuella samlas under många gästabud och högtidligheter, inte sällan tryfferade av en eller annan kunglighet.

Till Emmas sociala talanger hörde också att framgångsrikt sammanleva med Anders Zorns mor och halvsystrar, vilka tillsammans med Emma utgjorde ett slags bas för parets engagemang i bygden.
Emma residerade i sitt eget kungarike, men nu skulle äktenskapet skakas av några svåra kriser. Äktenskapet var ofrivilligt barnlöst och Anders Zorn var en kvinnokarl, med god och omväxlande aptit, vilket bland annat resulterade i en flagrant otrohet med den amerikanska societetsdamen Emily Bartlett och en i annat sammanhang förvärvad syfilis.
Men Emma satt i båten och bestämde sig för att upprätthålla äktenskapet, en skilsmässa hade varit en skandal som inte bara var en angelägenhet för Emma och Anders. Som Birgitta Sandström på flera ställen framhåller var Emma Zorn en pliktmänniska, som vägrade att ge efter för tillfälliga stämningar eller svårigheter. Möjligen ändrade äktenskapet efter detta något karaktär, de blev ett par som levde vid sidan av varandra istället för att leva tillsammans.

1910-talet inleddes med deras tjugofemåriga bröllopsdag men detta decennium förmörkades av sjukdom, Anders accelerande alkoholism, krig och småskuren kritik från det yngre gardet av Matisseinspirerade konstnärer, som i Anders Zorns konst såg en föredetting som åstadkom vulgär ”grosshandlarkonst”.
Om Emma tog vid sig av detta så visade hon aldrig detta vare sig utåt eller gentemot Anders. Däremot vidtog ett med åren allt mer intensivt arbete att förvalta den stora förmögenheten, att samla bruksföremål och konst, göra donationer såväl inom bygden som nationellt.
När Anders dog 1920 stod Emma, bräcklig och slagen av sorg vid hans grav, men det skulle inte dröja länge innan hon var i full färd att tillsammans med Gerda Boëthius, som skulle bli den första intendenten vid Zornmuseet, organisera Anders Zorns eftermäle – vilket skulle bli en gigantisk uppgift. Tillsammans påbörjade de att bygga upp museet, baserat på Anders Zorns konst och samlingar av konst och konsthantverk.
Intressanta är de målningar av Emma som Birgitta Sandström kommenterar, från den första förälskade akvarellen av Emma i halmhatt till det sista porträttet med Emma klädd i rött, en slags pendang till Zorns självporträtt från 1915.

Här är det en utpräglat intellektuell kvinna som avbildas, full av integritet och självständighet. Hon sitter tankfull med ett finger djupt instucken i någon av sina egenhändigt bundna böcker, en ögonblicksbild till synes och kanske ett av den sene Zorns allra finaste porträtt.
Lika livfullt och fascinerande som Birgitta Sandströms biografi över en av Sveriges mest färgrika konstnärshustrur, som här träder fram i många dimensioner och i egen rätt.
Utgiven av Norstedts förlag

Lena S. Karlsson