Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En bombastisk fest med Faust

Goethes ”Faust” är en tidlös klassiker. Ett verk som spelats otaliga gånger, som opera, film och teater. Men jag har aldrig sett en sådan bombastiskt scenisk fest som i Peter Oskarsons version som spelas i Gasklockorna i Gävle.

Det här är mer än teater det är snarare en simulation, en upplevelse för alla sinnen i alla riktningar samtidigt. Och det är storslaget. Peter Oskarson har återvänt i triumf.

Det börjar redan i foajén där stillsamt mingel och ätande mixas med Moto boys DJ-färdigheter. Industri dunket sätter stämningen när dilemmat presenteras. Den döende kristus samtalar med djävulen och spelet tar sin början.

Publiken lämnar sina glas och leds av sjuksköterskor in i nästa rum, en kall sjukhusmiljö där dödens slöja ligger tung och Faust räddas undan döden och ingår sin berömda pakt.

Skådespelet sveper vidare in i den lilla gasklockan där en mörk pool av vatten speglar Fausts lidanden och prövningar innan vi får flytta in i den stora gasklockan och möts av den närmast cirkusliknande avslutningen med eld, luftakrobatik och stopmotion rörelser.

Det är som om man levde Faust. Skådespelare och statister är överallt. De kommer ur golven och ur väggarna. Trollas fram ur möbler och ramlar ned från himlen. Gång på gång slår det mig vilket arbete som måste ligga bakom alla snabba byten och effekter som krävs för att täcka den scenareal och få alla de skådespelare att röra sig in och ut ur fokus i ett rasande tempo.

Människans alla laster och dygder avhandlas i denna resa. Det är stundvis lite svårt att hänga med i alla kast och det märks att det gallrats rejält i originaltexten. Trots detta känns sista akten lite onödigt lång. Det är underhållande och vackert men det håller inte riktigt ihop ändå.

Sista akten får mera karaktären av en konstnärlig happening än en teater. En orkester under scenen och något inslag av grekiska gudasagor varvas med en vision av det perfekta samhället. Och mitt i allt, den sköna Helena som fått en son med Faust som går och dör i krig, symboliserat av ett trapetskonststycke.

Låter det svårt att hänga med, det var det. Trots detta lämnar jag lokalen med en känsla av att ha blivit underhållen. Riktigt ordentligt dessutom. Ett visuellt musikaliskt mästerverk trots en lite kaosartad sista akt.