Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En bricka i det kalla kriget

Stefan Strömberg tar oss med till Kuba. Han är trött på de som dömer, som sällan eller ens varit i närheten av Kuba. Men han är också irriterad på förespråkarna.

Kuba, Castro och konsten att tro att man vet det man inte vet.

Nej, jag var inte ens född när den ägde rum. Revolutionen på Kuba. Den revolution som kom att bli lika mycket en myt för världens vänster som en realitet för den kubanska befolkning som under lång tid förtryckts av såväl spanjorer som inhemsk elit Jag har inga romantiska minnen jag måste försvara. Ingen Che Guevara på väggen som stod för hopp under uppväxten. Och uppror.

Men jag förstår. Jag hamnade i Latinamerika via den sandinistiska revolutionen i Nicaragua 1979. Minns glädjen jag kände som ung när jag upptäckte att det gick att göra sig av med en diktator. Ja, jag trodde på Daniel Ortega, som nu är president och som numera tycks stå för alla de idéer han en gång kämpade mot.

Det är, kort sagt, inte lätt att vara visionär. Revolutionärer blir gamla, korrupta och sviker. Det kan vara jobbigt att erkänna.

Egentligen förstod jag nog inte det här med Kuba på riktigt förrän jag höll ett föredrag om landet för några år sedan. Jag gjorde mitt bästa för att ge en så bred bild som möjligt av utvecklingen och berätta om såväl vad jag tyckte var bra med Kuba och vad som var dåligt.

Efteråt blev jag kallad både USA-lakej och kommunist (fascinerande kan jag tycka), vilket fick mig att fundera över om jag varit väldigt otydlig eller om jag verkligen lyckats med det jag föresatt mig.

Nu när Fidel Castro just dött återkommer tankarna. Alla tycker. Ingen vet. Och jag blir lika irriterad på förespråkarna, som kritikerna. Nej, det var inte riktigt sant. Jag är lite mer trött på de som dömer. De har sällan ens varit i närheten av Kuba utan tycker bara enligt den mall de förväntas följa. Hade det funnits någon form av kunskap bakom, hade – till exempel – Guatemala, eller Honduras för den delen, kritiserats minst lika mycket.

Till att börja med; det finns all anledning att kritisera Fidel Castro och Kuba. Makt korrumperar och det var det som hände och det som händer hela tiden. Titta på Evo Morales i Bolivia. Titta på Rafael Correa i Ecuador. Man kommer till makten med de bästa av intentioner. Sedan berusas man av själva möjligheten att styra och bestämma och vill inte släppa ifrån sig kontrollen. Ingen kan förneka Morales betydelse för upprättandet av ursprungsbefolkningens heder eller Correas vilja att göra Ecuador till ett land för samtliga medborgare. Men sedan händer något.

Så långt har kritikerna av Fidel Castro rätt. Men de glömmer att den president, det system som Castro och hans grupp av revolutionärer störtade var en regim som stöddes av den ekonomiska och politiska värld som nu slår sig för bröstet och kallar sig den enda riktiga. Före revolutionen existerade inga ambitioner att skapa rättvisa på Kuba. Nej landet var en tummelplats för digniteter som Frank Sinatra och bordellerna i Havanna frekventerades av såväl maffia som USA:s ekonomiska elit.

Och… Fidel Castro försökte faktiskt först komma till makten med demokratiska metoder, men USA var inte intresserat. Fulgencio Batista kunde bättre leverera vad USA behövde. I Nicaragua var det likadant fram till 1979. Eller som president Roosevelt uttryckte det: ”Somoza kanske är en skitstövel, men han är vår skitstövel”.

I 36 år höll sig familjen Somoza vid makten, med benäget understöd av stormakten i norr. I Guatemala gjorde man ett tappert försök med demokrati mellan 1944-1954, med presidenterna Arbenz och Arevalo, men när de hotade United Fruits ekonomiska intressen var CIA där och stödde en kupp. En kupp som blev inledning på ett helvete, som FN sedan klassade som folkmord och som president Bill Clinton också framfört en ursäkt för. Eller Chile… Allende föll inte USA i smaken 1973 och så blev det en militärkupp med 16 års diktatur som följd.

Omvärldens intresse för demokrati i Latinamerika har med andra ord varit, minst sagt, relaterat till egna fördelar.

Inget av detta är ett försvar av den diktatur som Kuba så småningom blev, men för att förstå det som hände krävs det ett sammanhang. Fram tills 1492 var Amerika en kontinent som på gott och ont utvecklades i sin egen takt, på eget vis. Sedan kom européerna och lade beslag på de råvaror som fanns. Silver i Bolivia. Guld i Peru. Socker på Kuba. Den inhemska befolkningen förslavades och när de inte räckte till importerade man fler livegna från Afrika.

Spanjorer, engelsmän, Sovjet och USA. Alla har de varit – och är – intresserade av de rikedomar som finns. Är det någon som kritiserar kapitalismen för det? Demokratin? Knappast.

Det är i det sammanhanget vi ska se Fidel Castro och revolutionen på Kuba. Frigörelse och självständighet. Ta kontroll. Vi har Gustav Vasa på våra pengar, men inte var han någon vän av demokrati.

”Jag går längst Maleconpromenaden och känner mig rörd och stolt och stark inför socialismens idé som enade Kubas folk. Att resa sig mot förtryckarna och sen slänga dem ut i sjön…”

Jag tycker att Björn Afzelius fångar precis det som lockar med den kubanska revolutionen i dessa rader och jag tycker han beskriver det allra bästa som med samma revolution. Hans eget fortsatta agerande visar med samma tydlighet att det så småningom gick fel. I slutet av sitt liv smugglade han, bland annat med Pierre Schoris hjälp, pengar till den kubanska oppositionen i sin gitarr.

Men varför gick revolutionen fel? Varför går alla revolutioner fel?

Jag har redan varit inne på att makt berusar och att makt leder till korruption. Men det var också så att Fidel Castro, Che Guevara och de andra hotade den rådande ordningen. Kubas västligaste punkt ligger ju bara en så där tio mil från Florida. Så när Sovjet blev nyfikna kände sig USA hotade, vilket ledde till misslyckandet vid Grisbukten som i sin tur gjorde det omöjligt för Kuba att söka normala relationer med USA.

Vi kan inte glömma det.

Kuba var redan från revolutionens första stund en bricka i det kalla kriget och Fidel Castro gjorde vad han kunde för att utnyttja detta till Kubas – och sin egen – fördel.

Under många år har jag rest runt i Latinamerika. Överallt har jag mött kubanska läkare på de avlägsnaste av platser. En gång satt jag på ambassaden i Guatemala med vår ambassadör och hörde henne säga: Vore det inte för de kubanska läkarna skulle det knappt finnas sjukvård på den guatemalanska landsbygden.

Det är en bild av Castros gärning. Den andra är politiska fångar, censur, förtryck och maktfullkomlighet. Bägge är lika sanna. Just det, lika sanna.

Där inträffar krocken. Vi klarar inte av att ha två bilder, två sanningar i huvudet samtidigt. Kuba och Castro kan inte vara både bra och dåligt. Det måste vara antingen eller.

Nu är Fidel Castro död och ännu en gång spelar den karibiska nationen en huvudroll i världspolitiken. Jag kan inte svära på att det är den sista, men nog känner jag det som om det är sluttexterna på en film i en biosalong som rullar.

Kubas särart kommer att försvinna. Somliga sörjer. Andra gläds. Och då syftar jag på allt från de gamla bilarna till det politiska systemet. Förmodligen förvandlas Kuba till ett land bland andra. Med turister från hela världen som suckar över att allt ser likadant som på andra håll och nostalgiska politiker som längtar tillbaka till den tid då Kuba var ett land att räkna med i stormaktspolitiken.

Den svenska regeringen tar också en sista chans att visa sitt avståndstagande mot diktaturer när man väljer att inte skicka någon representant till Fidel Castros begravning. Naturligtvis är det inte något annat än ett fånigt spel för gallerierna. Vi säljer vapen till Saudiarabien och handlar glatt med Kina. Att protestera mot Kuba är enkelt för det saknar betydelse för den svenska industrin.

Så med Fidel Castros död går inte bara en epok av förhoppningar och förtvivlan i graven. Nej, nu försvinner också en möjlighet för demokratiska politiker att indignerat protestera mot diktatur och politiska övergrepp utan att det kostar dem något ekonomiskt. Nej, jag försvarar fortfarande inte förtrycket på Kuba. Tvärtom, det ska kritiseras.

Men nog är det värt att fundera över vilken nation som – åtminstone för en tid – hade flest politiska fångar på den karibiska ön som behandlades bortom det sätt som internationella lagar föreskriver. Var det Kuba? Eller var det USA? Jag syftar förstås på den nordamerikanska basen i Guantanamo som USA hyr enligt ett avtal från 1898. Ett avtal som bara upphävs om båda nationerna önskar det.

Och apropå detta avtal. Nu har Fidel Castro rivit sin sista check. För det sägs att proceduren varit densamma varje år. USA skickar en check på den struntsumma om avtalet innebär. Castro mottar checken och river sönder den i symbolisk protest. Och...

Jag tror det är där det slutar. Med Fidel Castros död avslutas den epok då Kuba haft en symbolisk betydelse för såväl anhängare som fiender, som vida överträffar den realitet som landets medborgare haft att leva i…

Fotnot: Artikelförfattaren är författare, föreläsare och reseledare med sammanlagt fem år i Latinamerika. Har skrivit tio böcker om kontinenten och driver ett projekt i Ecuador ihop med sin son, som stödjer en skola för barn med funktionshinder.