Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En brinnande känsla för klass

Annons

Utgiven av Weyler förlag

Skönlitteratur Bostadsbrist och höga hyror är ett problem som Stockholm alltid haft, de minst bemedlade har nu som alltid dragit en nitlott. I början av föregående sekel byggdes söder om Söder, i stor hast Midsommarkransen – en av de första förstäderna. I strid ström drog flyttlassen till de små lägenheterna, den som hade tur fick en 2:a, där familjer med allt från ett till åtta barn fick samsas om utrymmet. Midsommarkransen fick snabbt rykte om sig att vara farligt, hit tog sig inte innerstadsfolket utom i yttersta nödfall.

Hundra år senare är området ett av Stockholms mest attraktiva, hit flyttar de som har råd att köpa en lägenhet för minst tre miljoner, en del är återflyttade Kransen-bor i likhet med författaren Kjell Johansson. Fattigstanken har vädrats ut, här doftar det av sju sorters kaffe och surdegsbröd från exklusiva kaffebarer, wok och hetsande kryddor från thairestauranger.

I Mammas gata har Kjell Johansson övergivit romanen för att istället skriva en dokumentär berättelse med delvis självbiografiska drag och med lätt hand en historik om Midsommarkransen, med alla dess färgstarka invånare. Här figurerar diverse figurer med tvivelaktigt rykte som katolikerna, alkisarna som fördrev sin tid på ölkaféet Globen och buskagen, namnet uppkom därför att gubbarna krökade så att ögonen gick i kors.

Han ger liv åt personligheter som Ljug lagom, Gubben Palm, som langade hembränt genom köksfönstret, systrarna Lilly och Laila som båda benämndes Kransens Ros som jobbade skift på sin egen lilla bordell, där varjehanda sexuella tjänster erbjöds, här fanns sångarlöftet Kransens Caruso som inte kunde ta en ren ton och det förandligade originalet Noak som likt Madonnan i Lourdes återuppstår i sin välskötta berså för den som har den rätta tron och många, många fler original.

Naturligtvis levde här också många skötsamma arbetare och deras likaledes välartade hustrur. Kransen växte med tiden när LM på 30-talet etablerade sig här. I tusental strömmade arbetarna till den nya arbetsplatsen varje morgon för att återvända efter en fullmatad arbetsdag.

Kjell Johansson berättar livfullt om det dagliga slitet, om kvinnorna som lagade mat, tvättade, sydde, stoppade strumpor, bakade, snöt barn, uppfostrade dem till goda och samhällsnyttiga medborgare, höll i pengarna och kallade grannarna för herr och fru, bar hatt som byttes ut varje vår och sällande klagade.

Som alltid finns hos Kjell Johansson ett klassperspektiv, det är hos de arbetande och deras närstående som sympatin finns. Extra livfullt blir det när han själv 1940 träder in i handlingen, även om han väljer att skildra kollektivet av ungar hellre än sig själv som i trilogin som börjar med Huset vid Flon. Barnen drar runt i stora flockar på gårdar och gator, leker livsfarliga lekar som att hänka, det vill säga hålla sig i ett lastbilsflak och åka efter på skosulorna, åka arschelkana, smockan ligger ofta i luften och den verbala akrobatiken ligger på hög nivå.

Uppfinningsrikedomen och fantasin kompenserar bristen på pengar, sportutrustning och leksaker, man leker med allt som finns på gatan och i skogen, ingenting är omöjligt.

Mammas gata är en Kjell Johansson på topp, med bravur och aldrig sinande berättarglädje levandegör han ett stycke samtidshistoria och lyfter fram människor i ljuset som aldrig gjorde sig märkvärdiga samtidigt som har ger dem resning och värdighet. Ibland måste man nypa sig i armen för att förstå att det faktiskt handlar om en tid som många oss upplevt.

Kjell Johansson blåser liv i en tid då människor oavbrutet möttes, i de många affärerna som fanns, på gator och torg, i möteslokalerna och på Folkets park, man lever inför öppen ridå – här frodas samtalet och käftslängandet, historieberättandet och vadslagningen. Idag kan man leva ett helt liv utan att veta mer om grannen än namnet som står på dörren, jag är inte alltid så säker på att vår tid är så värst mycket lyckad, trots en standard som skulle ha fått en fyrtiotalsfamilj att tro att vi befann oss i en framtidsutopi.

Lena S. Karlsson