Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bubblas vara eller inte vara

I drygt två årtionden var inflationen ett stort problem i svensk ekonomi. Det började i början av 70-talet, med att inflationen lade sig på högre nivåer än de få procent den var på under 60-talet. Med oljekrisen hösten 1973, och ökade bränslepriser, som spädde på inflationen pressades den upp i tvåsiffriga tal per år.

Annons

Höga löneökningar i mitten på 70-talet och en ny oljekris, om än mindre än den 1973-74, beroende på revolutionen i Iran och senare kriget mellan Iran och Irak gjorde att inflationen parkerade runt 10-procentsstrecket. Sådant som devalveringar, flera små 1977-78 och en på tio procent 1981 och en på 16 procent 1982 höll inflationen hög.

Under 80-talets mitt togs inflationen ned till runt fem procent, men det var kortvarigt. Med ökad utlåning till följd av avreglering av kreditmarknaden sköt inflationen ny fart. Först med skattereformen 1990, då bland annat ränteavdragen minskades till 30 procent, minskade inflationstakten.
En ökad arbetslöshet under 90-talskrisen kylde av både ekonomin och inflationen. Från 90-talets mitt växlades inflationen ned till en ny, låg nivå på runt två procent per år.
De senaste åren har inflationsnivån fallit än lägre.

Inflationstakten är nu i höst nere i 0,7 procent. Det är under den nedre gräns på en procent, av ett spann upp till tre procent, som riksbanken har som mål att hålla inflationen inom. Inflationen var i oktober rent av obefintlig, eller minus 0,1 procent. Det är deflation, penningvärdesförbättring.

Egentligen borde nu riksbanken sänka styrräntan än lägre än de 1,0 procent som reporäntan ligger på nu. Riksbanken lämnade räntenivån oförändrad vid sitt möte i slutet av oktober. Med en sänkning skulle ekonomin stimuleras.

Men samtidigt finner riksbanken att bostadsmarknaden är en källa till oro. Den uppvisar tendenser till att få likheter med en uppblåst bubbla. Det som blåst upp den är de låga bolåneräntorna och bankernas omfattande utlåning till bostadslån. Den utlåningen slår nu rekord i att vara stor.
De ränteavdrag som gäller, på 30 procent av räntorna upp till räntor på 100 000, mot den skatt man betalar på sin inkomst, anses vara generösa. När de infördes, för nästan 25 år sedan, ansågs de vara restriktiva jämfört med de ränteavdrag som var möjliga att göra på 70- och 80-talen.

I Sverige är dessutom kraven på amortering av bostadslån milt sagt modesta jämfört med i flera andra länder. I exempelvis Nederländerna måste ett bolån betalas tillbaka inom 30 år, vilket gör att cirka 3,3 procent av lånet ska betalas av årligen, utöver räntekostnaden.

Hårdare krav på avbetalning av lån samt försämrade möjligheter till ränteavdrag, om de exempelvis minskas till 25 eller 20 procent, har framförts i debatten. Sådant skulle dämpa tendensen till bostadsprisbubbla. Men det skulle medföra ökade kostnader, för lån och räntor för många svenskar, tillika väljare.
Nyligen har eurons centralbank sänkt sin styrränta, vilket sätter svenska riksbanken under press att sänka räntan. Den låga inflationen talar för att det borde ske, liksom den höga arbetslösheten med över 400 000 arbetslösa. Men de högt uppdrivna bostadspriserna, liksom de omfattande bolånen, gör att riksbanken tvekar att sänka styrräntan.

Politikerna skulle kunna gripa in med åtgärder, som minskade ränteavdrag. Men det vill inte (regerings-) politikerna, eftersom det skulle stöta bort väljare. Och det vill man inte, särskilt när man som nu står inför ett valår.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se

Annons