Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En historia om våld

Petter Gustavsson från Smedjebacken befinner sig i Israel och Palestina. Hans tredje reserapport berättar om fängslade
palestinska barn.

Annons



Det är onsdag morgon i östra Hebron. Innanför en israelisk vägspärr löper en lång väg. Vid denna tid på morgonen är den full av barn. Längs vägen ligger fem olika skolor, och kors och tvärs springer barn för att inte komma försent till den första lektionen. Ur en smal gränd strömmar plötsligt tjugo israeliska soldater. De börjar gripa barn på vägen, barn som är på väg till skolan. Vuxna palestinier strömmar snabbt till, lärare som försöker skydda sina elever, föräldrar som försöker slita sina barn ur soldaternas händer. Det är lönlöst. Barnen grips och släpas, tvingas eller bärs iväg. Delar av gripandet filmas av den israeliska organisationen B´tselem ().

Vid en annan skola, bara några hundra meter bort, händer samma sak. Barn som skyndar till skolan stoppas och grips av soldater i full stridsmundering. Den morgonen saknar skolorna i östra Hebron totalt 27 elever i klassrummen, elever som i stället för att sitta i en skolbänk med en bok i händerna spenderar dagen fängslade. Med våld förs pojkarna in i militärjeepar och förs iväg till olika polisstationer eller militärbaser.
De arresterade pojkarna fotograferas, och polisen tar även barnens fingeravtryck. Två av barnen går i första klass. De är sju år gamla, och har precis börjat skolan. Ytterligare sex barn är tio år eller yngre. Barnen som är mellan sju och tio år gamla hålls fängslade i sju timmar. De får inte träffa sina föräldrar, de får inte träffa sina lärare och de får inte träffa advokater. De är helt utlämnade till poliser och soldater under sju timmar.
De övriga nitton barnen är mellan elva och femton år gamla. De förs inte till någon polisstation utan i stället till olika militära stationer. Där hålls de fångna med handfängsel och ögonbindel. Även de förhörs upprepade gånger. Inte heller de får träffa sin familj eller någon annan vuxen. De har ingen med sig under förhören. De enda vuxna som de möter är andra arresterade palestinier. Vuxna och barn hålls inte separerade utan sitter fängslade tillsammans. Efter elva timmar släpps tolv av barnen fria. Då återstår sju barn i fängelse.
Senare under natten släpps också fyra av dem fria, övriga tre förs till Oferfängelset som ligger utanför Ramallah. En av dem heter Mohamad Fakhoury. Han är fjorton år gammal. Mohamads bror Ayman följde sin bror till skolan när soldaterna plötsligt dök upp på vägen.
– Jag såg hur de började gripa folk. Sen såg jag hur de tog min bror. Jag kunde inte tro mina ögon, han försökte ju bara gå till skolan.

Efter att Mohamad förts iväg försökte Ayman desperat hitta sin bror. Han gick från polisstation till polisstation, från militärbas till militärbas utan resultat. Tillslut berättade en befälhavare för honom att hans lillebror blivit bortförd till Oferfängelset.
– Jag blev helt förtvivlad. Om man förs till det fängelset är det allvarligt, man försvinner i minst sex månader. När jag kom hem berättade jag för min mamma vad som hade hänt, jag berättade att vi har förlorat Mohamad. Då började hon gråta.
Mohamad är Aymans enda lillebror, en bror han tagit hand om sen han föddes. Men i fängelset kan Ayman inte längre skydda sin lillebror, och han är orolig för hur en ung pojke som Mohamad ska klara sig inlåst tillsammans med andra fångar.
– Jag är orolig för att han ska bli skadad av dåliga människor i fängelset, av kriminella. Mitt hjärta är tungt.

Petter Gustavsson