Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En jyckes memoarer

Håkan Nesser tecknar ett finstämt äreminne över en kär och trogen kamrat som hängt med på det mesta under sin tioåriga livsresa. Det handlar om hunden Norton.

Norton var en Rhodesian Ridgeback, ägd av Håkan Nesser. Om hunden och hans liv har nu Nesser skrivit en liten pärla till bok, eller om det möjligtvis är så att Nesser enbart varit spökskrivare åt den självmedvetne men långtifrån självupptagne Norton.

Rhodesian Ridgeback är, namnet till trots, Sydafrikas nationalras, en skapelse i mötet mellan inhemska hundraser och de invandrande holländarnas hundar. Resultatet är magnifikt, en hund av sällsynt resning, kraftfull, elegant och medveten om sitt stolta förflutna under forna dagars lejonjakter.

Om detta att vara ättling, till hundar som framgångsrikt jagat lejon återkommer Norton ofta till. Jag vet själv att det kan vara lite påfrestande med hundar med benägenhet att framhålla ett ärorikt förflutet. Vi har i familjen en Airedaleterrier som ofta framhåller en släkting, mycket avlägsen visserligen, men en Airedale, Jack, som under det första världskriget tilldelades Victoriakorset för tapperhet i strid. Sånt kan vara jobbigt att leva med.

Norton blev något av en globetrotter. Under familjens första tid, bodde han med husse och matte i Uppsala, och sedan återkommande under åren på ön Furilden vid den gotländska kusten. Efter den första ungdomstiden ger sig Norton med familjen ut i den stora världen. Det blir en berättelse om vagabondliv i USA, om livet i Central Park i New York och allt vad en hund kan uppleva i den jätteparken. Senare går flytten bland annat till London där Kensington Garden blir en favorit med nya träd att markera revir emot och med den ständiga rätten i det hundvänliga England att få vistas på fri fot och till och med få besöka pubar och andra näringsställen. Skildringen av hundlivet på Exmoorheden blir en höjdare, där vistas husse under rätt långa tider för researchen till en av sina många romaner, och Norton träffar nya vänner.

Under slutet av sitt liv bor Norton i Stockholm, i Gamla Stan, där det välkända trädet på Brända tomten tillägnas en del tacksamhet, och med husse i hans mysiga författarlya på det hippa Södermalm.

Nesser skapar genom boken ett finstämt äreminne över en kär och trogen kamrat som hängt med på det mesta under sin tioåriga livsresa. Jag kan tänka mig att det varit ett skrivande i både glädje och sorg. Det blir många igenkännande leenden för oss hundägare under läsningens gång. Ett av de avlutande kapitlen, Finito, blir en mycket fin skildring av husses och mattes sorgesamma avsked av en nära och trofast vän som själv dock tar det hela med upphöjd fattning. Det är lätt – i vart fall för inbitna(!) hundägare att instämma i Nortons ord mot slutet av boken: ”Utan hund mår folk inte bra”. Självmedveten var ordet!

Boken är fint illustrerad av Karin Hagen i svartvita teckningar med Norton och många av hans kompisar genom åren.

LÄS MER KULTUR