Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En man med drömmar får äntligen träda fram

Annons


Hernfrid Löfgren
måleri
Församlingshemmet i Dala-Floda
Vernissage 4/7
Utställningen pågår till 11/7

Henfrid Löfgren var en udda man som bodde ensam i en liten stuga i Sälje i Dala-Floda, och det kurbits- och dekorationsmåleri han sysslade med försörjde honom dåligt.
Han var ingen som folk "såg", men nu blir han äntligen sedd, ty i morgon, söndagen den fjärde juli öppnas en omfattande retrospektiv utställning i Församlingshemmet i Dala-Floda.
Ulf Engström som är ordförande i Floda hembygdsförening har tillsammans med Lisbeth Andersson ordnat så att Henfrid Löfgren äntligen framträder i den helgjutna helfigur som han var men som få vet om.
I ett fint förord i utställningskatalogen skriver Ulf Engström att "Henfrid Lövgren var magisk. En enastående konstnär."
Man läser och ser och undrar: Vad hade Henrik Lövgren riktigt kunnat bli om han fötts under en lyckligare stjärna? Om han tidigt brutit sig ut och mött andra miljöer?
Han måste ha varit en man i den okända och försummade begåvningsreserven.

Henfrid Lövgren (1913-2006) var född i Våbäck nära Gustafs. En dag 1918 fann man honom mellan sina båda föräldrar som avlidit i spanska sjukan någon dag tidigare.
Ålderdomshemmet i Gustafs var uppsamlingsplats för avlidna i spanska sjukan, och dit fördes han och den tre år yngre systern som dog kort därefter. Fem år gammal var han föräldralös och hjälplös, men inte övergiven, ty han fick ett hem hos sin mors syster.
Teckna kunde han, men varken han eller omgivningen tog det på allvar. Det som räknades var kurbitsmåleri, och det lärde han sig och tillgodosåg den efterfrågan som snickerierna i Flodatrakten hade i sin tillverkning av kistor, skrin och skåp.
Stillsam och tystlåten som han var hjälpte det föga att knorra över den usla betalningen. Skulle han, kludden, ha samma betalning som snickarna...? Kontorets räknemaskin rasslade till avspisande. Han kände sig som en ettöring, skrev han, den vars värde kunde undvaras.
Han var den mest drivne dekoratören, skröt en fabrikör. Så dög han.

Han levde billigt, drack inte, frossade inte. Han skrev dikter, packvis blev de kvar efter hans död, och han gjorde hundratals bilder på duk, spånplatta, kartong, plywood, på vad helst han kom över.
Han gjorde inget väsen av sig och blev ensam med sina intressen. Han kände sig instängd och vingklippt. Han kom ingen vart. Han fick inte utlopp för sitt innersta. Var detta hans liv?
Så han reste till Island till slut, bara for, och där fanns en kvinna han brevväxlat med länge. Han hade blivit antagen på Konstakademin i Köpenhamn, berättar Ulf Engström, men självförtroendet svek och drömmen höll inte. Någonstans stannade Henfrid Lövgren upp i livet.
Nu är det dags att stanna upp och se hans konst. Ulf Engström finner liknelser med storheter som Jackson Pollock och Emil Nolde. Kan så vara, men Henfrid Lövgren är mest av allt Henfrid Lövgren.

Färgen finns där, formspråket är bestämt och underliggande känslor molar, glöder eller värmer i motiven. Kommentarer till samtiden blandas med humoristiska grimaser. En slumrande vulkan står stadig och rätlinjig mot världen, och den håller tillbaka sina utbrott. Fick Henfrid Lövgren ens glöda som han ville?

BO DEGERMAN