Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mysig historielektion

Annons

Recension
Sågmyrakungen och drömfilten
Var: Tidstrands yllefabrik, Sågmyra
Publik: 160
Manus: Roland Pettersson
Regi: Cia Embretsen
Kompositör: Carina Jonsson
Produktion: NBV Dalarna, Barbro Ekström Gisslar
Kostym: Lena Ehrling Eriksson, Annica Back
På scenen: Thomas Tjerngren, Sara Jonsson, Olga Lantz, Hanna Maberg, Jukka Mikkonen, Gert Fredriksson, Klara Lithammer, Martin Grimlund, Roland Röllin, Marie Nordahl, Jenny Flink, Julia Maberg samt orkester och Sågmyrakören
Betyg: 3

Bygdemusikal Om vi börjar med det mest positiva i Sågmyras eget bygdespel, så är det att det är just Sågmyras eget bygdespel. Det är ett fränt initiativ att sätta upp ett spel om bygdens historia, och dessutom i en lokal som var en del av händelserna.
En historia blir ju så mycket intressantare att ta del av om den är verklighetsbaserad. Känslan blir mer påtaglig, och jag känner mig snäppet mer påläst efter de cirka 2,5 timmarna som föreställningen håller på.

”Sågmyrakungen och drömfilten” är alltså en form av inomhus-bygdespel med lokala aktörer, som berättar om hur Axel Ludvig Tidstrand (spelad av Thomas Tjerngren) kom till orten och startade yllefabriken (där Lager 157 håller till idag), och om fortsättningen och fallet, samt om lite runtomkring så som folkparkens födelse med mera.
Årets föreställning är till viss del förnyad i jämförelse med uppsättningen för två år sen.

Positivt är att man byggt spelet från grunden, med egna texter och egen musik även i de flesta musikaliska numren, och även levande orkester. När det gäller den musikaliska nivån är det, så att säga, lite blandat, men skrattsalvor lockas med humoristiska sånger som ”33 meter” och ”Vera du måste se min ve-rad”. Jag passar på att ge en extra stjärna till Olga Lantz som sjunger bra och borde kanske sjunga några fler låtar.

Förutom med musik bärs historien framåt med scener och genom berättaren Marie Nordahl. Den sistnämnda gör ett bra jobb genom att vara både tydlig, teatralisk och ganska rolig. De korta scenerna kan dock ofta kännas lite förhastade, som att man vill hinna med så mycket att man inte hinner med att bygga upp någon dramatik.
Det hade varit bättre att skippa vissa scener som inte har så mycket med berättelsen att göra, för att kunna klämma in mer tyngd i storyn.
Och även om hela ensemblen sköter sig bra på scenen, ingen nämnd ingen glömd, så skulle jag önska lite mer mod i framförandet. Som det är nu känn allt lite för försiktigt.

Även om Sågmyrakungen och drömfilten är kul på sina ställen, med exempelvis scenen i kyrkan där den ogifta gravida kvinnan får skäll av prosten, så är spelet i första hand till för de som vill lära sig lite mer om bygden.


Jonas Stentäpp
jonas.stentapp@daladem.se