Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En påve landar i världen

Annons

Den nye påven Franciskus, vald av konklaven i våras, blev den förste icke-europeiska påven på nästan 1 300 år. Bara det ger perspektiv på den katolska kyrkans långa historia och i hög grad extremt förstelnade historia.

Han tog sitt namn efter Franciskus av Assisi, en av de allra märkligaste gestalterna i den kristna traditionen. Det var han som predikade för fåglarna, talade om solen som en broder och levde enkelt och fattigt. I en av legenderna omvänder Franciskus rentav en mycket våldsam varg, som sedan slår följe med honom.

När den argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio valdes till påve blev jag av det skälet faktiskt glad: namnen och förebilderna måste ju betyda något.

Att påven Franciskus levt ett enkelt liv under hela sitt tidigare liv rapporterades tidigt av media. Han åkte exempelvis alltid buss. Han hade ingen egen chaufför (ty med egen chaufför kommer ingen till himlen, skulle ett modernt Jesusord kunna lyda).

Men så fanns alla dessa invändningar: Vilken roll hade denne jesuit egentligen spelat under militärdiktaturen i Argentina? Mycket tyder på att den knappast var fläckfri. Och i frågor som rör exempelvis kön och sexualitet hör han definitivt till de gammalmodiga.

I Brasilien, där mer radikala strömningar inom katolicismen är starkare, hälsades han inte som en profet.

Men nu har påven Franciskus landat i Brasilien och kanske på sätt och vis i verkligheten. Brasilien är det i särklass största katolska landet i världen, även om katolicismen sedan länge ständigt tappar mark till olika protestantiska kyrkor som bättre tycks vädja till individen och hennes passioner.

Franciskus mötte tusentals katolska ungdomar på Copacabanas strand och gladde sig åt deras entusiasm. Han besökte en fattig favela och deklarerade att han står på innevånarnas sida.

Men det mest överraskande var nog att under den mässa han höll för femtusen personer så hängde en banderoll med en bild av Oscar Arnulfo Romero över arenan.

Och denne man är inte vem som helst i Latinamerika. Romero var ärkebiskop i Salvador när militärdiktaturen härskade där och han mördades 1980 – för sitt engagemang för de fattiga och de förföljda, för dem som drabbats av tortyr och fängslanden. Han mördades av en paramilitär grupp som utbildats i USA.

Romero hade skrivit brev till den dåvarande amerikanske presidenten Jimmy Carter och krävt att USA måste sluta stödja den inhemska diktaturen men Carter brydde sig inte eftersom han var rädd för att få ett nytt Nicaragua på halsen.

Trots detta var denne Romero i yngre dagar inte alls någon radikal eller befrielseteologisk företrädare för katolska kyrkan. Tvärtom, han ansågs som konservativ. Men när han på sjuttiotalet såg förtrycket ställde han sig på de förföljdas och de fattigas sida och fick för det betala med sitt liv.

Efter sin död blev han en kanske ännu större symbol för en kyrka som ställer sig på det sociala engagemangets sida, samtidigt som katolska kyrkan själv inte riktigt ville ha med honom att göra.

Att den nye påven Franciskus väljer att lyfta fram Romero och det sociala engagemanget är överraskande. Det är möjligt att det mest är ett försök att flörta med de progressiva opinionerna i det Brasilien som försöker lyfta befolkningen ur fattigdomen. Men glädjande är det.

Påven Franciskus, som syns på en jättebildskärm, talar till tusentals katolska ungdomar på Copacabana-stranden i Rio de Janeiro på kvällen.



Att den nye påven Franciskus väljer att lyfta fram Romero och det sociala engagemanget är överraskande. Det är möjligt att det mest är ett försök att flörta med de progressiva opinionerna i det Brasilien som försöker lyfta befolkningen ur fattigdomen. Men glädjande är det.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se

Annons