Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En pjäs med tecken i tiden och språket

Annons


/Sätt den med det halvfeta i, med ett indrag på vänstersida hela vägen ner och i mindre grad, 8 eller 8,5 p och ev med rasterplatta på.)

Scen: Falu stadsteater. Rikspremiär.
Pjäs: Dario Fos Vi betalar inte! Vi betalar inte! i uppsättning av Riksteaterns Tyst teater.
Översättning: Anna Barsotti, Carlo Barsotti och (till svenskt teckenspråk) Juli af Klintberg.
Regi: Ulf Montan.
Scenografi och kostym: Lotta Nilsson.
Medverkande: Robert Fransson, Tommy Fransson, Juli af Klintberg, Gunilla Vestin Wallin, Sofia Wärngård Lang.

Ge dem fingret! Det obscena. Det är ett tecken, ett språk, som alla förstår när Riksteaterns Tyst teater, denna teater för döva, avslutar sin uppsättning av nobelpristagaren Dario Fos "Vi betalar inte! Vi betalar inte!"
Denna pjäs från 1974 är en lika aktuell som ständigt svidande vidräkning med kapitalismen vars rövarbaroner ingen tycks komma åt eller – vilket är troligare – riktigt vill stoppa.
Vi vet vilka som får betala. Nämligen bankkunderna och låntagarna, elkonsumenterna, studieovana elever när riskkapitalisterna tar över skattsubventionerade friskolor, arbetslösa utkonkurrerade av bemanningsföretag. Med flera, med flera.

Det ligger symbolik i att Tyst teater tar sig an pjäsen. De som brännmärks hör men gör sig döva. Ty vad hjälper det med alla klagomål mot bonusar och sanslöst höga direktörslöner, halvhjärtade varningar av moderata statsråd och maktlösa övervakningsmyndigheter?
Det dyra patrasket (moraliskt sett) i sina välskräddade kostymer struntar väl i medias larm. Om några dagar har indignationen lagt sig. Skulle den fortgå så, vad då, vem kan stoppa? Kritiserar någon politiker, i synnerhet från arbetarrörelsen, detta svineri så publiceras bums en förteckning över vilka höga arvoden de själva har.

Likgiltighet, arrogans, likgiltighet. Därför skall man se Dario Fos pjäs som en maning: Vägra betala!
Om alla skulle till exempel vägra betala bankernas ständigt höjda avgifter eler betala enligt betalningsförmågan skulle repressalieåtgärderna bli ohanterliga.
En enskild kan straffas. Men inte ett helt löntagarkollektiv. De politiska partierna skulle bli tvungna att agera.

Pjäsen må tyckas absurd. Men den kapitalistiska världen är absurd. Den speglas bäst som fars. Skrattet och dåraktigheten är effektiva vapen. Mot dem är man försvarslös. Folks protester kan man sätta sig över. Förlöjligande fäster som kardborrar i sinnet.

Pjäsen tar ut svängarna. Det är upptåg, inte plakat. Teckenspråket tolkas ibland från sufflörstolen, ibland av någon i ensemblen. Det biter inte riktigt men som hörande inser man hörselskadades villkor. Teckenspråket är huvudspråket. Det gör spelet livfullt. Det kräver att skådespelarna behärskar kroppsspråk och mimik, och ingen behöver sakna något härvidlag. Det är fränt. Det är roligt. Det är starkt.

Huruvida teckenspråket speglar ordens nyanser och talspråkets valörer vet bara de som behärskar det. Men man gläds åt att en sådan här pjäs kan sättas upp av denna teater. Vem tror att kapitalister vill sponsra en sådan här pjäs?
BO DEGERMAN