Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ständig Nobelpriskandidat

/

Under 15 år eller mer har Ismail Kadare oavbrutet omtalats som en Nobelpriskandidat. Nu finns tre återutgivna romaner av författaren på svenska.

Annons

1975 träffade jag den albanske författaren Ismail Kadare som var på besök i Sverige. Hans roman Den döda arméns general hade som första albanska bok någonsin kommit på svenska och kritikerhyllats.

Nu fylkades en rad vänstermänniskor runt honom hemma hos Jan Stolpe. Kamraterna ville prata om albansk jordbrukspolitik och landets industrialisering men Kadare själv var demonstrativt ointresserad, han var uppslukad av en färgglad praktutgåva med bilder av halvnakna filmstjärnor, Brigitte Bardot, Marilyn Monroe, Sophia Loren och andra. Sådana bilder hade han aldrig sett, de fanns inte i Enver Hoxhas land meddelade han entusiastiskt.

Fjorton år senare, 1989, flyttade han till Paris, numera är han fransk medborgare.

Två teman är ofta återkommande i Kadares författarskap: världskriget och den nationella befrielsen som ledde till att kommunismen tog makten.

Barndomsskildringen "Krönika av sten" skildrar kriget ur en pojkes grodperspektiv. Miljön är en gudsförgäten håla, Girokastër, på albanska landsbygden. En stad som klänger sig upp för bergbranten och även såg kommunistledaren Enver Hoxha födas.

När romanen börjar är staden ockuperad av de italienska fascisterna. Denna närmast förhistoriska enklav hamnar i korselden mellan världskrigets krigförande makter, den utsätts för otaliga bombanfall, och ett nationellt motstånd börjar gry, det följande inbördeskriget splittrar familjer, ställer far mot son.

Den geografiska isoleringen motsvaras av en kulturell: Den grekisk-ortodoxa tron är integrerad med en uråldrig, hednisk tradition som aldrig dött ut, vad som helst kan anses vara besjälat av onda makter. Kommer därtill rigida och omänskliga moralbegrepp, när en ogift flicka under ett bombanfall lägger armen om en pojke ser fadern rill att hon straffas med döden. Hela detta kaotiska skede skildrar Kadaré med beundransvärd behärskning, ibland kryddad med bister, absurd komik.

Den drygt 600-sidiga romanen Den hårda vintern skildrar året 1961, när Albanien bröt med Sovjetunionen och närmade sig Kina. Det är en roman om vardagen i det kommunistiska Albanien, man möter samhället i genomskärning, alla samhällsklasser finns representerade. En nyckelroll intar tolken Besnik, som får tolka i mötet mellan Chrusjtjev och Enver Hoxha.

I sitt förord berättar Kajsa Ekis Ekman att Kadare tilläts rota omkring i statsarkiven i tre år under arbetet med romanen, liksom att den föreligger i tre olika versioner, där den andra uppdaterats med en mer smickrande bild av Hoxha. Då hade den tidigare versionen dragits in.

Kadare var länge en böld i röven på de styrande, men samtidigt var han gynnad på många vis, medlem av parlamentet och nationens författarröst i världen, med obegränsade möjligheter att åka utomlands.

Den tredje roman som nu ges ut i nytryck, Drömmarnas palats, utgiven 1981, gjorde dock regimen rasande. Fast den utspelar sig i en fiktiv del av det gamla Osmanska riket drogs den in omedelbart då den ansågs innehålla anspelningar på kommunistregimen.

I Henrik C. Enbohms förord berättas att Kadare tvingades begå självkritik inför en stor församling författarkolleger och höga politiker. Mirakulöst nog slapp han undan med en varning, säkerligen beroende på hans internationella ryktbarhet.

Drömmarnas palats är en suggestiv roman som för tanken till Kafkas Slottet och Processen, och berättar om en ung man, Mark-Alem Ura, som får anställning i den härskande Sultanens Drömpalats, varifrån medborgarna övervakas och kontrolleras, varpå han stiger i graderna med den enda förklaringen du passar oss...

Det ligger nära till hands att se huvudpersonen som en omskrivning för Kadares egen ställning i det albanska samhället. Han passade in, men bara så länge han höll sig på mattan och en officiellt stadfäst sanning.

Så länge Kadare var kvar i Albanien vägrade han kalla sig dissident, fast han periodvis under 1980-talet dömts till skrivförbud och expatriering från huvudstaden. Efter flytten eller flykten till Paris uttrycker han sig annorlunda.

Under femton år eller mer har Kadare oavbrutet omtalats som en Nobelpriskandidat. Han vore en värdig pristagare, det visar inte minst de tre nu återutgivna romanerna.

Annons