Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En strålande bra romanförfattare

/

Colm Tóibín bygger sakta upp spänningen i sin senaste roman "Nora Webster". Det är rasande skickligt gjort.

Annons

Änkan Nora Webster har i ett tillstånd av utmattning sett sin döde man Maurices vålnad i huset i Enniscorthy där hon bor. De har talat med varandra och maken har berättat oroväckande saker. När Nora berättar om händelsen för sin moster Josie så säger hon att Nora måste ha drömt. Men Nora framhärdar, det var Maurice hon såg och talade med, det var så verkligt.

”Det är knappt vi klarar av det, någon av oss” svarar moster Josie, ”att se det som finns. Det är det svåraste av allt, även om ingen säger det. Om vi bara kunde se det som finns!”

Den här lilla scenen utspelas i den irländske författaren Colm Tóibíns nya roman ”Nora Webster”. Det är något alldeles särskilt med det sätt som Tóibín skildrar Noras liv i en liten håla till stad i det sena 1960-talets Irland. Han beskriver människorna genom Nora, vad de säger, tänker, anar, drömmer, och hur de reagerar. Det har förstås att göra med det som moster Josie säger till Nora. Tóibín är en mästare på att se det som finns, att göra vardagslivet spännande, därför att han ägnar det all sin uppmärksamhet och författarbegåvning.

Den första roman jag läste av Tóibín var den gripande ”Mästaren”, om den amerikanske författaren Henry James. Tóibín fångar upp James i England under 1800-talets sista år, hur han gör dunderfiasko med en pjäs men åren därefter skriver mästerverk på mästerverk, romaner och noveller som inriktas på mänskliga relationer och på mycket underfundiga sätt speglar hans liv i självvald exil. Tóibíns känsliga gestaltning av den homosexuelle James blir ett porträtt av en mycket ensam man som inte vågar leva ut sina behov eller visa sig som han är, annat än i konstens maskspel.

Höstens roman kan mäta sig med ”Mästaren”. Nora Webster är en intelligent, understimulerad hemmafru i fyrtioårsåldern, mor till fyra barn när hennes make Maurice plötsligt blir sjuk och dör. Hennes livssituation förändras drastiskt, två döttrar är utflugna men i det dystra hemmet finns hennes traumatiserade pojkar som bott hos släktingar under makens sjuktid. Nora måste ompröva allt, samtidigt som hon har svårt med den egna sorgen och helst vill bli lämnad ifred från grannar och släktingar. Ändå måste hon leva, vad ska hon nu göra med sitt liv?

Det är en tid när amerikaner landar på månen, i Nordirland uppstår det oroligheter med upplopp och dödsskjutningar, religion och politik är två stora krafter som påverkar alla. Nora är inte troende och måttligt intresserad av politik, men den äldsta dottern protesterar och demonstrerar mot det som händer i Belfast, så hon måste bry sig. Hon måste tygla sin irritation över struntviktiga män och osynliga klasstrukturer. Hon har skuldkänslor över att inte räcka till för sönerna, den ene stammar, den andre har svårt i skolan. Hon tvingas ta jobb på kontor och möta gamla antagonister från förr, men också nya människor som leder fram mot nya erfarenheter.

Det är livet som rinner genom henne, i stort och smått, påhälsningarna i huset, bilutflykter, semesterveckor vid kusten. Tóibín följer henne på Enniscorthys gator, pubar, affärer och på kontoret. Slutligen är det genom kärleken till musiken och sin talang att sjunga som Nora finner vägar in i ett nytt liv, en slags frihet att fatta egna beslut, där hon inte är tuktad till att vara maka, mamma eller sörjande änka.

Colm Tóibín låter mig få syn på Noras verklighet. Hans prosa är ett under av precision och lyhördhet för vem hon är, vad hon tänker, känner och upplever, vilka konsekvenser det får för andra. Liksom i ”Mästaren” byggs spänningen omsorgsfullt upp med små medel, men det som är viktigast får inte sägas, bara antydas eller anas mellan raderna. Jag vet inte hur karln gör men ”Nora Webster” är en strålande bra roman, skickligt översatt av Erik Andersson.

Annons