Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En underbar romandebut

Om Martina Montelius vet man att hon är en av nutidens mera spännande dramatiker tillsammans med namn som Sara Stridsberg och Christina Ouzounidis, samt chef för den lilla men betydelsefulla Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Ett jobb som hon för övrigt utsågs till efter sin mor, Kristina Lugn. Nu har Martina Montelius brutit ny mark, men den egensinniga romanen Främlingsleguanen.

Annons


Här möter vi det gåtfulla barnet som i likhet med Pippi Långstrump lämnats åt sig själv av någon outgrundlig anledning. En mamma och en pappa – eller upphovsmännen som barnet hellre kallar dem – vistas på okänd ort, kanske har de psykiska problem eller så har de bara tröttnat, lämnat allt och flytt till en kurort, vem vet. Det kan lika gärna vara Tchad som Schwarzwald. Kvar i våningen finns en person som beskrivs som dryga metern, ett barn som en dag lurar alla som vill bli det och slutar på dagiset med det outhärdligt enfaldiga namnet Gärdsmygen.

Barnet tillbringar sina dagar tillsammans med sitt husdjur, en leguan, som talar tyska vid behov (läs: när den vill bli torkad i stjärten efter toalettbesöket, där den för övrigt inte vill bli störd innan), lyssnar på bebop, läser Rilkesonetter och simulerar att den är sjuk för att bli matad med Dubbelnougat, vilket den är förbjuden att äta, eftersom dylik föda inte passar leguaner, har dess vän och livsledsagare så klokt bestämt. Istället går barnet till apoteket och köper nikotinplåster för att pigga upp sin leguan.

Barnets största skräck är att åka fast för självständighet i för låg ålder. Det lever efter mottot: rationalitet, självdisciplin och ordning. Från sin meterhöga utgångspunkt iakttar barnet allt i sin omgivning med öppen och fördomsfri blick, här finns gubben som pissar i sandlådan och skyller på omgivningens katter och kallas Ignoramus. En annan personlighet att räkna med är den allvisa gråstenen Sleipner som är ett bättre sällskap än imbecilla jämnåriga, självupptagna vuxna eller de som gör sig märkvärdiga och påstår sig vara experter på barn, men som inte ens begriper sig på sig själva.

Från de utgångspunkter kan man också göra märkvärdiga iakttagelser som hur vuxna kvinnor friserar behåringen under naveln i bastun, se hur sängen flödar över av hårbollar, skadedjur och förruttnat tankegods.
Jag minns när min son Leo plötsligt började tala som en bok på Wasamuseet och hålla initierade monologer om skeppsmask och konserveringsmetoder av fartyg. Ytterst handlar det i Främlingsleguanen om relationen mellan barn och vuxna, att det faktiskt kan var lite skrämmande att umgås med barn, eftersom deras fattningsförmåga ofta är betydligt större än vad som är behagligt och deras slutledningar ibland är lika träffande som ett slag i solar plexus.

Främlingsleguanen är en underbar roman, flödande av såväl oförblommerad ordglädje som ett mycket tankeväckande innehåll om barndomsvärlden som en allt annat än idyllisk plats. Det är med andra ord en mycket välkommen debutroman, som inger stora förhoppningar om nya prosaäventyr i Främlingsleguanens anda.

Lena S. Karlsson


Annons