Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett av Sveriges mest betydande författarskap

Den som en gång mött Torgny Lindgren glömmer det aldrig. Om man i likhet med mig har haft förmånen att två gånger intervjua denne sällsport mångfacetterade författare är man trollbunden. Kanske på grund av den djupt forskande blicken bakom de riksbekanta glasögonen à Tjechov, oftast nedskjutna på nästippen. Eller på grund av den vackert modulerade stämman med sin karaktäristiska, mjuka västerbottendialekt uppblandad med rikssvenska.

Annons

RecensionTorgny Lindgrenav Kaj SchulerUtgiven av: Norstedts

Kaj Schueler har ägnat fem år åt att djupdyka i ett av Sveriges mest betydande författarskap, samtidigt som han under samma period haft fortlöpande samtal med Torgny om Lindgren. Dessa samtal har aldrig någonsin blivit riktigt vad Kaj Schueler väntat sig, något som inte förvånar mig särskilt mycket eftersom jag själv upplevt de halsbrytande vändningarna, dubbeltydigheterna, de väl inlindade visdomsorden. Varm humor omväxlande med bitter insikt om människans nattsvarta mörker och ondska, mild ironi och stundtals (om än mera sällsynt) välplacerade sarkasmer som är huvudingredienser i ett samtal med Torgny Lindgren.

I förordet säger Torgny Lindgren: ”Låt oss vara överens: Sanningen finns inte. Den är en vacker tanke men den finns inte. Vi kommer aldrig åt den. Sanningen är ju att sanningen om oss själva, den kommer vi aldrig åt. Men en välmodulerad lögn kan innehålla åtskilligt som definitivt är sant. Inte minst om den mänskliga naturen.”

Torgny Lindgrens verk har sin grundval i agnosticism, i det jungianska kollektiva omedvetna och i myter parade med en djup humanism. Sanningens relativitet är en grundsten i själva författarskapet och något som Torgny Lindgren ständigt återvänder till i de underfundiga, levnadsvisa berättelserna med ekon från så olika håll som tyska filosofer och djupt rotade hörsägner från hembygdens folk i trakterna av Raggsjö, ofta med bibliska övertoner.

I hembygden gick skiljelinjen vid Folkpartiet, alla vänster därom var kommunister och sågs med stor misstro av den högerinriktade majoriteten. Missionskyrkan samlade hela menigheten under söndagarna, oavsett religionstillhörighet, som en viktig grundsten i samfälligheten. I ljuset av detta var Torgny Lindgrens uttalade sympati – som inte var ett okritiskt ställningstagande – för socialdemokratin ett närmast geijerskt avfall. Och hans agnostiskt färgade katolicism var i hembygden en svårsmält lindgrensk paradox.

Han debuterade 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument, men det skulle dröja fram till början av 1980-talet innan Torgny Lindgren fick sitt stora genombrott med Ormens väg på hälleberget. Alltsedan dess har kritikerrosor, priser och läsarnas uppskattning regnat över honom. Verkligt folkkär blev Torgny Lindgren under åren 1995–2005 genom ett av den svenska litteraturens mäktigaste verk: trilogin Hummelhonung, Pölsan och Dorés bibel, senare återutgivna i samlingsvolymen Nåden har ingen lag från 2008. Nåden är ett nyckelbegrepp hos Torgny Lindgren, som rymmer allt det hopp som människan är mäktig, ett tillstånd snarare än en frälsningslära.

Med sin novellkonst (även om Torgny Lindgren ogillar begreppet novell utan föredrar att kallar sina korta stycken ”berättelser”) firade han triumfer redan med Merabs skönhet 1983, för att kulminera i Brokiga blads vatten, där temat är konstnärskapets plåga, ljuvhet och nödvändighet; människans helighet och skröplighet. Ondskan och välviljan, sorgen och glädjen ryms i samma gestalt: ”Ty vilken människa vet vad i människan är?”

Kaj Schueler är samvetsgrann och analytisk, men kanske något ytlig när det gäller Torgny Lindgrens politiska engagemang, som finns där i botten om man vill se det. Oväntade gestalter dyker upp lite varstans, som nazikoryfén Martin Bohrmann i Pölsan. Att de båda bröderna som ligger i fejd med varandra i Hummelhonung representerar Öst- och Västtyskland noteras visserligen, men analyseras inte. Jag vet inte om det beror på att Kaj Schueler drar öronen åt sig av rädsla för att det ska börja osa katt.

Lena S. Karlsson

Annons