Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett liv utan barn – är det ok?

Det är inte lätt att med bestämdhet säga något allmänt om den tid och det samhälle man lever i. Ofta gör ens närhet till själva saken att man kan få svårt med perspektivet; vad som i samtiden föreföll vara utmärkande och viktigt, visar sig inte så sällan i efterhand vara mindre viktigt eller rent bagatellartat. 

RecensionIngens mamma: Tolv kvinnor om barnfrihetJosefine Adolfsson (red.)Utgiven av Atlas förlag

Ändå tror jag att det säkert ligger något i den uppfattningen, att vår tid och vårt samhälle i mycket präglas av två tillsynes delvis motstridiga upplevelser. Å ena sidan ett slags vanmakt inför de ur ett samhälleligt perspektiv riktigt stora problemen, som till exempel den globala uppvärmningen och politikens och demokratins erodering. 

Å andra sidan, och kanske just som ett svar på den första upplevelsen, ett ökat kontrollbehov vad gäller det som har kallats det privata, vilket i många fall är liktydigt med det helt individuella, livsprojektet. Till det senare området hör bland annat frågor om att bli eller inte bli och att vara eller inte vara förälder, och om detta handlar en intressant och mångfacetterad nyutkommen bok: Ingens mamma: Tolv kvinnor om barnfrihet.
Trots sitt sammanhållande tema är Ingens mamma ingen strängt enhetlig bok; dess texter är sinsemellan mycket olika, både vad gäller ämne, genre, stil och tonläge. Och inte heller är det en rakt igenom resonerande och argumenterade bok. Ändå är det inte svårt att uppfatta ett gemensamt, flerstämmigt och välunderbyggt budskap.
I mångt och mycket handlar det om olika kvinnors på flera sätt ganska likartade upplevelser av att leva som kvinna utan att vara och utan att vilja vara mor eller förälder – och detta inte så mycket ur deras helt privata, mer existentiella perspektiv (även om det också finns där), utan mer ur ett socialt eller kvasisocialt perspektiv; boken handlar nämligen i stor utsträckning om de förväntningar, reaktioner, kommentarer och sanktioner som dessa kvinnor möter i sin omgivning. Och det är ingen munter läsning.

Man blir som läsare inte så lite sorgsen när man tar del av de erfarenheter av, de berättelser om och, i mindre utsträckning, de forskningsresultat som behandlar det klumpigt påflugna och dumdryga bemötande som de barnfria kvinnorna ofta får och som de måste hantera (ibland genom att säga att de faktiskt inte kan få barn).
Sorgen har att göra med dels dessa kvinnors erfarenheter, erfarenheter av att i grunden ifrågasättas vad gäller deras sätt att självständigt gestalta sitt liv och vad gäller detta gestaltandes oskattbara värde, dels den påminnelse detta innebär av hur erbarmligt dåligt vårt samhälle är på att på allvar se, ge utrymme åt och uppskatta den mångfald som vi faktiskt utgör. Flera av texterna diskuterar för övrigt den tillgång barnfria kvinnor är för inte minst andras barn, och själv har jag, när jag tänker efter, svårt att ens föreställa mig en värld utan barnfria mostrar och fastrar, morbröder och farbröder – tänk bara på muminvärlden: De hör alla till! Vi hör alla till!

Nå, detta är ju helt säkert alldeles riktigt. Men påståendet att barnfria människor utgör en tillgång är, hur sant det än må vara, också en del av ett slags försvar, och försvar kan, som vi alla vet, ofta bli till något problematiskt. Det gäller inte för alla texterna i Ingens mamma, men i flera av dem kan man identifiera tendenser till ett avståndstagande som samtidigt också verkar bekräfta och förstärka känslan av att stå utanför viktiga delar av samhället.
Man kan till exempel se på hur olika personliga pronomen används. Det finns väldigt tydliga Jag i de flesta texterna och de tycks konstituera sig i bestämd motsats till De (ibland Barnen, ibland Föräldrarna), till Ni (Samhället) och till ett möjligen något oärligt Vi (när det handlar om underligheter eller paradoxer i Vårt sätt att handskas med vissa frågor om barn och föräldraskap i vårt samhälle).
Att man ibland försvarar sig med rallarsvingar är en sak. Det är förståeligt och kanske också på sätt och vis bra. Men läs och begrunda följande två meningar som inleder en av texterna i boken: Barn älskar mig och jag älskar dem. Så har det alltid varit (s. 15). På ytan är det kanske fråga om en (lätt?) självförhärligande, kanske något ironisk disclaimer, alltså om ett retoriskt knep för att på förhand bemöta tänkbara invändningar genom att till hälften ta tillbaka vad som komma skall (nämligen en skildring av erfarenheter av livet som självvalt barnfri och av besvärliga barn och föräldrar). Men tvärsäkerheten? Generaliseringen? Och inte minst sättet att ställa termerna nästan kategorialt mot varandra?

Jag tror inte man säger för mycket om man påstår att meningarna rymmer en dubbelhet; den visar upp en sak och förråder en annan, och jag tror att detta problem har att göra med den halvt påtvingade, halvt självvalda försvarsstrategi som skribenten intar och som blir till ett slags tveeggat svärd i kampen för självständighet.
Vi lever våra liv på många olika sätt. Inte nog med att vi vill olika saker, livet självt tycks också vilja olika saker med oss. Det är förstås svårt att veta precis vad man menar med begrepp som frihet och autonomi. Men det är säkert inte, vilket en av skribenterna på ett ställe skriver, en fråga om att hålla alla dörrar öppna. Inte heller kan det gärna vara en fråga om att vid något tillfälle göra upp en slutgiltig plan och sedan enbart ägna sig åt att förverkliga den, genom att försöka att fullt ut kontrollera både oss själva och andra.
Att vara fri och självständig är snarare, skulle jag tro, något i stil med att förhålla sig öppen inför vad som kommer och fritt göra det som måste göras. Så mycket är i alla fall säkert, att vi inte odlar vår gemensamma frihet när vi, likt självgoda människor som inte alls tycker om sig själva, halvt obetänkt, halvt insinuant mäter allt efter det alltför obetydliga mått vi förmår upptäcka inom de gränser vi drar runt vår egen normalitet och därtill i tid och otid pådyvlar andra resultatet av våra idiosynkratiska mätningar.

Det är lättare sagt än gjort, men vi måste övervinna vårt ogenomtänkta behov av att kontrollera oss själva och varandra på detta det mest småsinta och futtiga men samtidigt ödesdigra sätt. Släpp alltså taget om din granne och dina ytligt bekanta!
Frigörelsen från våra inskränkta och på det hela taget onödiga, individuellt och socialt destruktiva, kontrollbehov löser kanske inte alla problem. Men jag är övertygad om att den inte bara skulle göra livet så mycket lättare och rikare för oss alla (i staden Sammalunda lika mycket som i Annorlunda, för att tala med Lennart Hellsing). Och frigörelsen i det lilla hänger också samman med vår förmåga och beredskap att se och gemensamt gripa oss an även de verkligt stora problem som vårt samhälle står inför.

Sverre Wide

Fotnot:
Artikelförfattaren är till vardags Docent i sociologi vid Högskolan Dalarna