Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva Moberg skriver om kärnkraftlobbyn

Annons


Kärnkraftförespråkarna upprepar lögner så till den grad obekymrat och ihärdigt, att man ibland frestas tro att de faktiskt är okunniga. Det gäller både partiledare och skribenter.

En representativ företrädare för mytbildningen är Dagens Nyheters förre chefredaktör, Hans Bergström, en av medias mest entusiastiska kärnkraftförespråkare. Han upprepar ständigt (senast DN 28/7) att vi med fortsatt kärnkraft får ”ett alltjämt helt koldioxidfritt elsystem”. Detta är den lögn som kärnkraftlobbyn har lyckats få allmänt vedertagen och politiskt verksam sen några år tillbaka. På den vilar hela idén om kärnkraft som klimatneutralt eller rentav klimatsmart.

Påståendet stämmer någorlunda på själva reaktordriften. Före och efter denna krävs kopiösa mängder fossil energi – för uranbrytning, anrikning, bränsletillverkning med mera. En anrikningsanläggning i USA drivs av två kolkraftverk. Varifrån energin ska hämtas till avfallsförvaringens enorma borrningsprojekt med miltals av tunnlar och tiotusentals kopparkapslar har man ännu aldrig behövt redovisa för allmänheten.

En omfattande studie från Stanford University undersökte samtliga aktuella energikällor ur klimatsynpunkt och placerade kärnkraften i botten tillsammans med kolkraften.

När kraftbolaget E.ON kallade kärnkraften koldioxidfri i sina annonser anmäldes det till Konsumentverket, vilket klassade argumentet som vilseledande marknadsföring. Trots ansträngningar har E.ON inte lyckats visa att det håller. Inom reklamen finns alltså en viss gräns för vilka osanningar man får använda.

Hans Bergström hoppas att de nya reaktorerna ska tillhöra den fjärde generationen (ännu ej i sinnevärlden). Som väntat är det moltyst i Sverige när det gäller problemen med dem. I USA har ett tjugotal forskare och kärnkraftexperter skrivit ett brev till Senatens utrikesutskott, där de varnar för de stora risker ifråga om tillgänglighet och spridning av vapenmaterial som de medför. Och Oxford Research Group fastslår: “Varje land som väljer den nya generationens kärnreaktor kommer att ha nära tillgång till plutonium som kan användas till de mest effektiva bomberna.

För Bergström är kärnkraften inte något problem alls. Det är bara själva kärnkraftfrågan som är ”ett elände för svensk politik”. Han drar slutsatsen att kärnkraften ”till hela sin karaktär är olämplig för politiska processer.” Precis. Det är därför den är oförenlig med demokratin.

Med stolthet meddelar Bergström att svenska universitet nu har utbildning på kärnkraftområdet för ”en ny generation begåvade ungdomar”. Det är ju alldeles utmärkt. De kommer inte att bli arbetslösa. All kompetens på området kommer att behövas mer än väl när verkligheten hinner ikapp. När bränder och extrem torka, översvämningar, jordskred, finanskollapser och sociala katastrofer ska samexistera med kärnreaktorer och avfallslager och nukleär terror. När kärnvapen måste skrotas och växande mängder plutonium och höganrikat uran måste spåras upp och ”säkras”.

Eftersom dessa ungdomar är så begåvade så kommer de dock rätt snart att överge själva elproduktionen. De kommer att inse att den sköts bättre, snabbare, billigare och ofarligare genom förnybara energikällor – ett kunskapsområde som också präglas av ”dynamik och framtidstro” till en bråkdel av kärnkraftens subventioner. Och där det också finns många ”begåvade ungdomar”.
Eva Moberg, författare