Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Eva Runefelts lyriska glädje

Annons

Om man lever ett någorlunda normal långt liv kan de där få åren som kallas barndom synas vara en kort tidrymd. Men den sätter outplånliga spår oavsett om de avsätter sig som litteratur eller bara som minnen. Därför är det lätt att känna sig hemmastadd i Eva Runefelts Minnesburen, en tredelad samling som innehåller såväl dikter som suggestiv kortprosa. I dikten Att bära heter det:

Att bära
bur och barn
och vara båda

Recension
Minnesburen
av Eva Runefelt
Utgiven av Albert Bonniers förlag

Några tvetydiga strofer som utgör en positionering, inom oss alla finns barnet, varsamt buret genom livet. Vi blir aldrig fria från de barn vi en gång varit. På gott eller ont låter Eva Runefelt vara osagt, i hennes poetiska universum ryms barnets skräck vid sidan av lika ogrumlad som extatisk lycka, pregnant uttryckta i sofistikerade ögonblicksbilder.

Eva Runefelts författarskap hör till de mera sparsmakade, men är samtidigt ett av de mest utsökta. Här och var sprakar det till av intensiva färgackord, som kornblixtar. Alla nyanser av blått från kungsblått till ljusblått, från grönt till grått via vitt och flammande rött. En annan färg som är genomgående är gult, hennes första minne är ett gulaktigt ljus, som en väldig pannkaka. Eller som i dikten Yellow där barnet vällustigt lär sig den engelska glosan: Där är yellow jag i yellow jag är yellow. Att ordet yellow också betyder rädd på engelska är en intressant glidning, medveten eller ej.

Den första avdelningen som också är den största har fått rubriken Barndomligt och består av en dikt och drygt ett trettiotal prosadikter. Barnets utkikspunkt är lite från sidan, ibland är betraktandet skyggt och lite hemligt, som när föräldrarna tittar på egendomliga och ytterst barnförbjudna skräckfilmer. Eller vällustigt som i prosadikten Oppossum, där flickan läser om schizofreni, om franska revolutioner, om djur med överbett, ludna ben, jag tänker att läsandet har kraft att dra djuren och sjukdomarna upp ur bokstäver och kasta ut dem över golvet. Som en föraning om litteraturens möjligheter, livsavgörande för en blivande författare, som genom sitt läsande knäckt koden till såväl kunskap som till eget skapande.

Här finns gott om sinnliga naturiakttagelser, som när flickan betraktar luktärterna som fjärilar sig böjligt upp längs en spaljé, där de likt dirigenter styr luften. Här finns brandgula sniglar längs trädstammar och dofter från tång och hav. Ibland dyker omisskännliga tidsmarkörer upp som andas ett numera närmast mytiskt 50-tal, svartvita tv-bilder och dämpat pianosorl från en radiogrammofon. Musiken är för flickan ett rum att vara i och att gömma sig i, att bli osynlig i.

I mellanpartiet slår Eva Runefelt följe med August Strindberg, likt Johan i Tjänstekvinnans son samlar hon muttrar, som bara är hennes och hon bannas därför liksom han. Hon vandrar genom droppstensgrottor som erinrar om Fingalsgrottan i Ett drömspel och lyssnar på pianospel på avstånd, när hon närmast tvångsmässigt i Strindberg spår söker sig till hans Östermalm. Här glider dikten drömlikt över i allt mer absurda bilder, som erinrar om Strindbergs sena kammardramer.
Den avslutande delen Ögonblickligt är mera konventionell, som en summering konstaterar Eva Runefelt att

Allt du ser
Hör dig, bär dig
All tid är här
Och något senare
Där vi varit
Är där vi är

Som en självbiografisk resa är Eva Runefelts Minnesburen oemotståndlig. Barndomens dofter, rädslor och konturskarpa ögonblicksbilder ligger blott ett hjärtslag bort. I all sin anspråkslöshet är Minnesburen en av årets stora lyrikupplevelser.

Lena S. Karlsson