Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Färgstark debutant till Borlängefestival

Författaren Eija Hetekivi Olsson gästar litteraturfestvialen OrdiVal i Borlänge i morgon, lördag. Hon åstadkom ett hejdundrande genombrott med sin klasskildring Ingenbarnsland häromåret.

Annons

Hennes självbiografiska roman om en tuff tjej som vägrar ta skit utspelas i Gårdsten och Bergsjön i början av 1980-talet. På bokens omslag syns en trimmad tändare.
Den hetsiga romanen om kamp för överlevnad och kamp mot förtryck handlar om Miira, om hennes föräldrar, kompisar, boendemiljö, knaggliga skolgång och finska arv. Pappa jobbar på Volvo (i Bergsjön blir han vicevärd) medan mamma trots ryggvärk städar för kommunen. Av någon anledning är de ganska fattiga, fast bil äger de. Familjens fordon tar dem tillbaks till Finland på somrarna. De besöker släkt, badar bastu och bor primitivt i en stuga.

Den upproriska huvudpersonen vill fjärma sig från sitt finska påbrå, föräldrarna och myndigheterna bestämmer dock att hon ska gå i finskspråkig klass, vilket så klart förstärker känslan av att vara marginaliserad och utanför. Utbrytningsförsök och integrerande experiment förekommer. Den torftiga uppväxtmiljön i en grå förort som saknar det mesta av service, skildras mycket målande. Att tjuvåka buss till Angered eller ta vagnen till Göteborgs centrum blir till ett äventyr.
Tidigt lär sig Miira hur man bäst ordnar för sig, ofta tillsammans med sina nästan lika våghalsiga kompisar. Ständigt ligger hon i luven på omvärlden, för sina krig mot motståndare. De finns överallt. Efter att hon i raseri pucklat på en kille på skolgården, får läsaren en första inblick i hur kränkningar praktiseras. En tjej skulle fnittra och känna sig fin om en kille ville pilla. ”En tjej skulle också fnittra och känna sig fin om en fröken eller förälder sa…’låt honom hålla på så kanske han tröttnar.”

Ett huvudtema är att Miira drivs av sitt patos för egen rättvisa och därför intar en rebellisk attityd mot auktoriteter. Beteendet skulle kunna ha fått katastrofala konsekvenser, om hon inte haft så mycket kraft och kvalitet i sig. Hårdhudade Miira är inte bara streetsmart. Hon har läshuvud, vilket märks när hon inser att hon måste plugga för att bli statsminister. En annan talang hon odlar är förmågan att springa snabbt, vilket i romanens final på Slotts skogsvallen, kan liknas vid ett känslostarkt filmslut.
Som provkarta på destruktiv läggning kan nämnas regelbundna stölder av märkeskläder, bombhotar skolan, norpar pengar ur pappas kläder, blir relegerad från kollo, åker till fula gubbar på Avenyn för att komma över sprit, blir portad då hon vägrar lyda order från lärare på skolresa samt råkar orsaka en större brand. Och samtidigt finns en gryende medvetenhet om skevheter och maktutövning.

När hon får veta att fritidsgården stängts då går hennes skarpa naiva tankar på högvarv: Det är ju inte Gunnared som bestämmer mest. Det är ju Olof Palme! Hon visste att han var statsminister. Och så hade hon ägnat massa tid och skickat tankar till Gunnared. / Han var värre än Gunnared./
Han tyckte det var okej att hon fick hänga i trappuppgångarna och i pundarvåningen och bli bortjagad av polisen och deras hundar. Att hon fick frysa, kissa i tunnlarna och hoppa i de trasiga hissarna. Sitta isolerad i finnballeklassen och bli efterbliven…/Han brydde sig inte om att hennes och andra föräldrar gick sönder eller söp ihjäl sig.
Denna drabbande historia och detta angelägna vittnesmål bjuder, inte att förglömma på komiska och rörande situationer.
Flera sådana handlar om det mest intima – mens, bröst, smink och kyssar – samt längtan efter någon att vara nära.

När hon behöver det får Miira sin drömprins, med vilken hon lite orealistiskt reser till ett afrikanskt land. Skildringen är här närmast toksurrealistisk.
Berättaren förmedlar den täta händelsekedjan uteslutande genom sitt alter ego. Inget poetiskt finlir alltså, nästan hela tiden full gas och på ett originellt språk som håller läsaren i ett konstant grepp. Kan Miira alls koppla av och sova utan oro? I slutet segrar hon på flera plan. I Aftonbladet betecknades boken som drastiskt uppskruvad. I flera intervjuer liknas författaren vid sin litterära karaktär. De kallas betongbarn som är förbannade och inte vill anpassa sig.

Recensenter har haft rubriker som ”fräsande hat i förorten, som att slungas runt i en centrifug, flammande debut mot segregationen och barnets blick kan också fräta”. En träffsäker analys menar att barnets underifrånblick genomskådar och utmanar den vuxna överheten. Malin Ullgren sammanfattar i Dagens Nyheter: Sällan har jag läst en lika glasklart skarpsinnig samtida skildring av den extrema utsatthet som oskyddade barn lever i.

Mats Hallberg

Fotnot: Artikelförfattaren är redaktör för Sekos fackliga klubbtidning i Göteborg, På alla plan. Denna artikel har tidigare varit publicerad i omnämnda tidning.