Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Färgstark lyriker med både svärta och ljus

Ismael Ataria (pseudonym) är en egensinnig poet som växt upp, bor och verkar i värmländska bruksorten Hagfors. Hans nya diktsamling är en sorgesång som samtidigt skänker både förtröstan och framtidstro.

Ismael Ataria är född 1981. Han har i dag en tydlig förankring som poet, författare och artist långt bortom Babels finlitterära salonger och det kulturella storstadsetablissemangets pretentiösa glitter och glamourkvällar. Ismael Ataria är aktuell med "Längtan till whatewer"som är hans tredje diktsamling sedan debuten 2009. Han har i år också varit aktuell i Västanå Teaters uppsättning Livs Levande. En föreställning mellan honom och musikern Sophia Stinnerbom. Ett laddat möte mellan poesi och musik, ord och ton, sida vid sida.

Ismael Atarias nya diktsamling har olika tematiska utgångspunkter. Det finns en sårad och förbrukad relation att ta itu med. Ett kärleksförhållande som gått under. Diktjaget skildrar en man som utåt sett håller ordning på anletsdragen och intar den klassiska mansrollen. Sorgen och saknade är stor över något som gått förlorat, som inte går att reparera eller återställa. Så här lyder några rader ur dikten Blindhjärtan:

"Det tar tid att göra slut på varandra, det är en stor konst att glida isär,

den djävulska planläggning som ligger bakom

allt det olyckliga

som vi förorsakar varandra."

Det är dikter hämtade ur vardagens grå strimmor av ljus. Ett utsnitt av olika minnen som blixtrar förbi. Paret skjuter varandra med verbala slangbellor, de fortsätter att jogga tillsammans, i tystnad städas lägenheten och diktjaget flyr ned i tvättstugan. Han behöver andrum.

Ismael Ataria stannar dock inte i det högst privata. Han låter sorgesången också sträcka ut sig i ett mer allmänt perspektiv. I dikten "Sverige", en av de starkaste suggestiva dikterna i samlingen, målar poeten sakta fram en melankolisk stämning av vår egen samtid:

"En industri tornar upp på vår högra sida,

skorstenspipor reser sig som revolvermynningar,

röken liknar en vålnad,

kanske är det arbetarklassens gast

som söker upprättelse, spökar runt i landet,

hittar inte rätt, kommer aldrig hem,

ger fritt spelrum för likgiltigheten

och ute på nätet smyger frustrationen

som en lönnmördare mellan orden"

Det är i slutet av diktsamlingen som Ismael Ataria diktar om en ny framtidsvision, en utopisk plats för mänskligheten att drömma om. Ja, varje naiv dröm som bygger på en mer levande humanism är större än det lågtänkta, bittra och inskränkta förnumstigheterna som ständigt pyser ut i olika kommentarsfält.

Det finns plats för både mörker och ljus, allvar och en sorts lakonisk humor i Ismael Atarias "Längtan till whatewer". Den eviga frågan består, vilken av våra sidor ska vi bevattna? Den svarta eller vita sidan av våra själar?

LÄS MER KULTUR