Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Festival, men inget under

Det brukar talas om det svenska musikundret. De som snackar har nog inte sett Melodifestivalen eller Mello som de riktigt insatta säger. Jag spelade in programmen för att sedan kunna se dem lite snabbare och slippa allt dösnack. Det är ju program som förlängts i onödan och halva tiden borde räcka.

Annons




Något under såg jag inte till, däremot två programledare, som trodde att de kunde sjunga. Det kunde de inte. Men jag måste säga att de var väldigt bra på att byta kläder.
Det brukar gå att plocka ut den minst dåliga låten. I första programmet var det omöjligt. Får en känsla av att ju sämre en låt är, desto mer måste den inramas av spektakulära effekter som man redan sett till leda. Det hängs på en massa lullull och krimskrams i ett desperat försök att dölja låten. Det är som att måla över fuktskador på väggen och tro att det hjälper fast vattnet fortfarande rinner. Den stackars Anna Järvinen, som inte hade något glitter och några effekter, som dolde, fick inte ens ljudet uppskruvat, så den låten doldes den vägen.
I program två blev behållningen att se att några av 1960-talets storheter fortfarande var aktiva. Pantertanterna slog där ut det mesta. Louise Hoffsten visade också att gammal är äldst.

Annars får jag en känsla av att man bottenskrapat i Idollådan för att hitta folk som vill vara med. Sean Banan och hans i ett senare program uppdykande alter ego vill man ju helst glömma så fort som möjligt om man inte går på dagis.

I program tre blev det mera bottenskrap från låtarnas sophink, mera programledarskitsnack, mera glitter, mera löjligheter och åter var gammal äldst vilket visades av Tommy Körberg och Caroline af Ugglas. Annars var det artister som det går fler än tretton på dussinet av. Rent av ett tjog skulle jag tro.
I fjärde deltävlingen blev det värre. Nu var inte ens gammal äldst och det mesta var något som inte ens en katt skulle släpa in, så dumma är inte katterna.

En del artister tycks tro att förmågan sitter i håret. Det är i och för sig en gammal föreställning som rent av har mer än antika anor, men det funkar inte numera om ens då även om sagan säger att det funkade för Simson.
Det var heller ingen låt som var värd en andra chans och det gäller också de som fick en första. Och något musikunder varken sågs eller hördes. Så var finns det? Inte i Melodifestivalen i alla fall.
Och till slut var det en låt som vann och hur den låter har jag redan glömt. Vinner Sverige med den låten är det möjligen ett under, men kanske mer beroende på att de andra länderna har ännu sämre låtar.

Lennart Götesson
lennart.götesson@daladem.se

”En del artister tycks tro att förmågan sitter i håret.”