Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Finnmarken, Manning och de arbetslösa

Annons

Jag vaknar upp i finnmarken. Mycket bokstavligt: när jag slår upp ögonen stirrar jag rakt in i ett hundratal tjocka pärmar som bär påskrifter som Säfsen, bebyggelse före bruken 1-3 eller Grangärde, finska ortnamn, 37 f. De står i en snurra på Nils Holmdahls kontor och ser ut att rymma Finnmarkens hela historia. Sedan går jag fram till fönstret, släpper upp rullgardinen och ser tjärnen lysa emot mig nedanför höjden: Lambitjärnen. Får betar i hagarna. Kanske kommer det att regna men solen envisas.

Rikkenstorp är en gammal finngård dit Nils Holmdahl och hans fru Helena flyttade i början av sjuttiotalet. Numera är Rikkenstorp något av ett litet centrum för den så kallade permakulturen och den gröna omställningsrörelsen mitt i glesbygden: Fårskötsel och litet jordbruk. Volontärer från olika håll i världen är ofta här och jobbar. Sonen Joel är en radikal ekolog som letar efter vägar ut ur det här samhället. Jag bråkade litet ned honom i köket: revolution eller reformism? Camilla Sparring, matupprorets ledare från Svärdsjö är där också. Hon har får och småbruk. Det var fascinerande att höra vänstermannen ­Joel samtala med den uppstudsiga centerpartisten ­Camilla och märka att ur småbrukets och glesbygd­ens underifrånperspektiv försvinner en hel del av de ideologiska skillnaderna: Båda vill väcka liv i det jordbruk och den landsbygd som statsmakter och kapitalism dömt till undergång.

På tisdagen satt vi på en scen på gärdet ovanför gården och diskuterade forna tiders matkultur i finnmarken jämfört med dagens. Nils Holmdahl läste högt ur Adolf Anderssons kostråd. Trots att svält och fattigdom gör att det inte går att idealisera det förflutna, så hade människor förr trots allt något som vi idag är berövade: Vetskap om var maten de åt kom ifrån.

Svårt med mobiltäckningen uppe i Rikkenstorp; i-phonen hittar inget 3G här. Men uppkoppling finns mot det gamla robusta 010-nätet och till slut kommer jag ut på nätet även här.

Hela tisdagen var jag in­begripen i evenemangen på Rikkenstorp och jag har ingen koll på världsnyheterna. Jag vill veta hur det gått för visselblåsaren Bradley Manning, denne till det yttre försagde pojksoldat som på tisdagen fick sin dom i en amerikansk krigsdomstol. Nu ser jag att han friades på den tyngsta åtalspunkten: Han hjälpte inte fienden.

Alltid något. Landsförräderiets tunga järnklubba landade inte på hans tunna gestalt. De dokument som han läckte till Wikileaks för ett antal år sedan bidrog till att visa för världen de oerhörda övergrepp som den amerikanska ockupationsmakten begick i Irak.

Många i USA betraktade honom som landsförrädare. Resten av världen såg ­honom som en litet oskuldsfull hjälte. Sannolikt får han ändå ett hårt straff. Organisationen Reportrar utan gränser fruktar att domen ändå kommer att göra det svårare för världens alla potentiella visselblåsare.

Hur reagerade Edward Snowden på domen?
Jag släpper ut hunden på finngården. En katt rycker till och försvinner bakom en husknut. Ankorna verkar ha vaknat. Nere i köket sitter gitarristen i folk­musikbandet Kolonien och dricker kaffe.

Jag hörde dem spela igår kväll på gården: En folksång från Kroatien, en egen låt där stämsången och de klara ackorden gjorde hela kroppen lycklig. ­Fiolspelaren är dotter till Ale Möller, som dessutom är farbror till gitarristen. ­Samtidigt drack jag öl som bryggts av den andre rikkenstorpssonen, Johan, som jobbar hårt på att ta fram ett bra öl i mikrobryggeriernas era (och för övrigt inte långt från Spendrups i Grängesberg).

I köket sitter också författaren Anneli Jordahl, inbegripen i ett samtal med ett fanatisk fan till IFK Göteborg. På scenen igår diskuterade hon och jag bortglömda kvinnlig arbetarförfattare medan regnet hade börjat dugga allt tätare. Men jag tror att de tappra åhörarna glömde regnet när de hörde henne berätta om exempelvis Inga Lena Larssons skildringar av utsatta kvinnor i Stockholm på femtiotalet. Och inte bara det: Vi deklarerade från scenen att en ny era har anlänt. De kvinnliga arbetarförfattare som nu trätt fram kommer inte glömmas bort – en Susanna Alakoski, en Åsa Linderborg, en Jenny Wrangborg, en Elsie Johansson.

Just Inga-Lena Larsson lever delvis vidare på finngården. Tre nyinköpta gäss fick namnen Inga, Lena och Larsson. Tyvärr, berättar Helena, tog räven Larsson.

Skärpt kontroll av arbetslösa – framåt förmiddagen ser jag rubriken på Dagens Ekos hemsida. Varje arbetslös ska från och med denna sommar bli tvungen att varje månad rapportera till Arbetsförmedlingen vad de gjort för att skaffa sig ett jobb. Jag kräks nästan när jag ser det där.

Samhället och den rådande ekonomiska politiken är skyldigt till att massarbetslöshet råder – men skulden läggs på de arbetslösa. Och inte bara det: Regeringen och myndigheterna vill mer och mer förvandla det till ett förbannat jobb att vara arbetslös. Ett heltidsjobb, med mycket övertid.

Moln över finnmarkens höjder. Jag skriver det här på onsdagens förmiddag. Ska snart vidare till Fredriksberg. Jag har fått årets Nils Parlingpris och ska ta emot det där. Och jag är rätt säker på att om finnmarkssonen Parling hade hört talas om Bradley Manning eller om den hårdnade pressen på landets arbetslösa – så hade han tagit fram motorsågen, vilket också är titeln på hans genombrottsroman.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se