Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Flottarlivet var ingen dans på rosor

De står där som symboler från svunna tider. Ruiner som en gång var flottarkojor kring älvar, åar och bäckar, norr om Mora i väglöst land. Det påminner oss om det hårda arbetets historia – livet som timmerflottare. Peter Kranz dokumentära bilder visas för närvarande i Mora kulturhus.

Annons

Flottningen har anor ända till 1300-1400-talet. Ett sätt att transportera timmer med hjälp av strömmande och virvlande vatten. Under 1600-talet transporterades ved till masugnar och gruvor. Den äldsta kända sammanslutningen för flottning i Sverige var Wästerdala-Wede Compagnie. Det bildades 1648 av handelsmän i Falun för att tillgodose Falu gruvas behov av kol.

Under 1800-talet började skogarna att huggas ned i större omfattning och exploateras i jakten på timmer. I norra delarna av Dalarna härjade en stor och förödande skogsbrand. Det blev startskottet för en mer omfattande flottning. Den brända skogen skulle forslas bort. På bara några år i slutet av 1880-talet hade folk berett en ny transportled för det brandskadade timret. De olika vattendragen hade fått sig en rejäl duvning. Stora stenblock hade schaktats bort, bottnar täcktes med timmer och järn. Bäckar och åar rätades ut och i svårforcerade delar leddes vattnet förbi de olika hindren. Timret hamnade så småningom i Dalälven för vidare transport mot kusten.

Det är något speciellt att hitta en övergiven stuga eller koja i skogen. Många tankar far igenom huvudet. Peter Kranz har vandrat genom skogs- och myrmarker. Han skriver att han gått lite planlöst. Plötsligt upptäcker Peter att han går på en stig. Det är en instinktiv fysisk rörelse, att låta sig förenas med skogslandskapet. De gamla vandringsvägarna och stigarna har numera tagits över av djuren. Han hittar fram till de övergivna och raserade skogs- och flottningskojorna. Peter upptäcker spår av arbetarna. Deras namn finns på timmerväggar och tak som rasat under tyngden av blötsnö. Det är snirkligt inristat med knivars hjälp. Förutom namn även hemorter och årtal. En och annan dikt. Människor vill lämna spår efter sig. Ett sätt att göra sig odödlig, att skapa en egen skyddad vrå, en sovplats på andra sidan eldstaden. "Jag var här, arbetade, längtade hem, levde en stund på jorden."

Om raserade väggar kunde tala vad skulle de då förmedla? Den sura doften av våta läderstövlar och raggsockor i en virvelstank av svett. Karlars svavelosande gemenskap, hårda haranger, brakskitens odör, valkiga händer som dänger kortlapparna i bordet, snusrännan i mungipan, skvalpande av brännvin i kåsorna, doften av kokkaffe på järnspisen.

Kojorna bär namn som Grenskojan, Unndalskojan, Bössfallskojan, Vältarkojan, Lustigkulle. Många av kojorna saknas på dagens kartbilder. Ett flertal finns inte ens utmärkta på kartbladen som "ruiner".

Hurdan var människorna som arbetade och levde här? Var de småbrukare eller egendomslösa, ägde man kanske en ko? Skogen gav utkomst. Manfolket gick ut med yxa och såg, svettpärlor blänkte, myggen dansade. Kvinnor och barn skötte vardagsarbetet hemma i väntan på att "gubben" skulle komma hem igen. Folk överlevde med hjälp av tillfälliga påhugg inom jord- och skogsbruk samt flottningen. Arbetsperioderna varierade. Däremellan stod man utan arbete och inkomst.

Arbetsvillkoren för flottarna var lika usla och eländiga som för skogsarbetarna. Man sov i trånga och primitiva pörten. Stjärnorna glimmade genom takets håligheter. Man låg som packade sillar, uppemot 15 man i en koja på cirka 30 kvadratmeter.Arbetarna kunde knappt sköta hygienen och kom nästan aldrig ur arbetskläderna under hela säsongen. Missnöjet växte och året före Storstrejken 1909 hölls ett första fackföreningsmöte. Kampen för att organisera sig och även att få till stånd ett kollektivavtal slogs tillbaka av arbetsgivarna i flottningsföreningen. 600 flottare i Orsa demonstrerade för sin rätt. Blockadbrytare kom vandrande från Värmland. Flera vände hem efter att ha lyssnat på de strejkande flottarna. Andra strejkbrytare fick polisbeskydd. Det kom poliser från Stockholm. Strejkande flottare och även de som bedömdes vara solidariska med de strejkande drevs ut ur skogarna. En del hotades med vapen när de kördes ut från kojorna. Kampen om männniskovärdet rusar genom historien.

Många vill romantisera gamla tider, framför allt nationalistiska strömningar. Det är att verkligen förljuga en förgången verklighet och samtidigt göra narr av tidigare generationers hårda kamp för att över huvud taget överleva i Fattigsverige. Det här är också viktig arbetarhistoria som inte många längre känner till i dag. Ingen av oss som i dag lever kan på djupet förstå hur hårt arbetet var förr i tiden. Hur sömnen ofta var den enda räddaren i nöden. Den enda frihet som stod till buds, att sluta ögonlocken och låta drömmen lyfta tanken och kroppen någon annanstans.

Vad hittar vi arbetsskildringarna om timmerflottarna? Jag tänker först och främst på Eyvind Jonssons "Romanen om Olof". Här får läsaren tidigt stifta bekantskap med flottarlivet. När romanens Olof är 14 år lämnar han sin fosterfamilj för att försörja sig. Han hamnar i ett arbetslag med äldre timmerflottare men har redan från början en vagt medveten känsla om att det hårda kroppsarbetet inte är hans plats i tillvaron. Romanen om Olof hör till en av de viktigaste delarna i den svenska arbetarlitteraturens historia.

Under 1950-talet var det väl bandyspelaren och sångaren Gösta "Snoddas" Nordgren som lyfte fram flottaren i dåtidens populärkultur genom sin medverkan i Lennart Hylands legendariska radioprogram Karusellen. Året var 1952 och orsakade vad som än idag kallas för ”Snoddasfeber”. I programmet framförde ”Snoddas” sången "Flottarkärlek", som sedan blev hans signaturmelodi och dessutom en landsplåga. Att han skulle ha varit flottare själv betvivlas av folk som mindes honom som fiskhandlarbiträde. Men eftersom "Flottarkärlek" var det stora numret lanserade Torsten Adenby detta yrke i den forna idolens CV.

Nå, Peter Kranz dokumentära bilder av dessa kojor bär sin egen estetik. Det finns ett slags bitterljuv skönhet i förfallet. Naturen, mossan, marken, ormbunkar och sly tar tillbaka vad som människan skapat. Bilderna skildrar olika årstider. Det är fotografier som är tagna med en sorts vördnad och respekt för dem som byggde och försökte överleva i dessa arbetskojor. Ett stillsamt testamente över en tidsepok som inte längre existerar.

Fotnot: Peter Kranz är född 1950 och uppväxt i Solna stad. Han är fotograf och författare till ett antal naturböcker och resereportage. Kranz är även verksam som bildkonstnär med senaste utställning på Konstakadenmien 2013. Han började sin karriär som fotograf under 1960-talets slut. Intresset för naturen fanns sedan tidigare.