Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fördomar vädras i stark satirpjäs

I min vän fascisten vädras alla våra fördomar, somliga av dem så hemliga och hemska att vi inte ens vågar tänka dem. Men ut med skiten bara! Det firas midsommar på Uppsala Stadsteater, i en sommaridyll har de vuxna Bullerbybarnen samlats för att ha en trevlig kväll – utom Kerstin som ligger nerknarkad på ett behandlingshem. Det är glam och skål och gemyt som det är i början av alla fester.

Annons

RecensionMin vän fascistenText och musik: Klas Abrahamsson och Erik GedeonRegi: Sara CronbergScenografi och kostym: Zofi NilssonSkådespelare: Stefan Clarin, Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Eli Ingvarsson, Aksel Morisse, Frid Bergh och Louise Ryme.Uppsala Stadsteater

Klas Abrahamsson och Erik Gedeon har skrivit flera succépjäser, Min vän fascisten hade urpremiär på Malmö Stadsteater förra säsongen, de har även skrivit pjäsen om Ingvar Kamprad och Evigt ung, som handlar om pensionärslivet. De använder text, svensk musik, psalmer och folkvisor, allt i samba och reggaetakt.

Fantastiskt vilka sångare som finns i Uppsalas teaterensemble! Jag tänker särskilt på Stefan Clarin och Louise Ryme. Alla sjunger mycket bra och musikerna Patrik Boman och Jonatan Stenson följer skådespelare och texter – imponerande musikaliskt.
Det är medelklassens välpolerade yta som visas upp, Ut med skiten– sången om hur fantastiskt allt är – att de varken har cancer eller är CP, svarta eller bär burka är rena käftsmällen, levererad med rockig medryckande dans och sång.

Då är det bara att släppa förtöjningarna i fåtöljen och ge sig hän – och det blir en seglats med satir, politik, skratt och sång men också med frustration. Hur vi brister i engagemang och slår ifrån oss det vi inte vill se.
Medelklassen är ju beskriven både utan och innan i många teaterstycken, men här är det vassa satiriska texter, alla framförda med sång. Det är lysande underhållning och mycket obehaglig teater.
Och som på alla fester när skålarna blivit tillräckligt många förbytts stämningen och festdeltagarna börjar säja obehagliga sanningar till och om varandra. Dessutom dyker fridstöraren Fridolf upp i naziuniform med hakkorsbindel runt armen. En fascist med gevär. Alla blir förstås till en början mycket avståndstagande. Men han är ju inte farlig, han tycker ju bara att alla får vara med. Det är en god fascist och han vet ingenting om fascismens fasor, han har växt upp på en öde ö med sin morfar och ärvt uniformen. Bullerbybarnen undervisar honom i demokrati och han blir så tagen att han vill starta ett eget parti, Pajaspartiet – alla får vara med.

Pjäsen handlar om oss, alla fördomar öppna och fördolda som vi under våra välpolerade ytor bär. Den illustrerar tidens stora frågor. Hur det kan gå. Rätt som det är – så finns fascisterna mitt ibland oss. Som i Norge, där de sitter i regeringen, snart i Finland. Och i Sverige?
Efter föreställningen gick jag gågatan upp mot Stortorget, då kom det en gammal, romsk kvinna krypande! Hon grät högljutt och sträckte fram sin burk och sa please, help, please. Alla gick förbi. Jag också!

Yvonne Gröning