Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Försvaret som försvann

Annons

En gång hade Sverige ett starkt militärt försvar. Störst var det kanske 1972. Då var matriel, vapen och anläggningar omfattande även om mycket var gammalt. En hel del vapen var dock moderna, exempelvis i flygvapnet.
Efter 1972 urholkades anslagen och materielen förnyades inte tillräckligt mycket. Värnplikten, uppbyggda anläggningar och annat gjorde ändå att försvaret kunde lösa sin uppgift att försvara landet hyfsat bra ännu några årtionden.
Under 90-talet fick försvaret svårare att klara sin uppgift. Men då hade det främsta hotet, en invasion från Sovjet, försvagats.

I andel av bnp, summan av varor och tjänster i landet, minskade försvarsanslagen kontinuerligt. De cirka 40 miljarder kr som anslås i år motsvarar 1,2 procent av bnp. För 25 år sedan motsvarade 40 miljarder kr det tredubbla i bnp-procent räknat.
Efter 90-talet fick försvaret nya uppgifter. Att vara aktiv utomlands och där agera med andra länder i olika sammanhang, FN-sanktionerade och andra, blev centralt.
Det ledde till behov av en mer offensiv militär. Den skulle vara mer lik den som stormakter har, exempelvis Frankrike som nu har trupper som gör anfall i Mali.

Sverige har dock efter 1945 haft en försvarsmakt inriktad på försvar, av Sveriges yta. En sådan har ett annat utseende, bemanning, beväpning och utrustning än den offen-siva militär som behövs vid operationer utomlands, ofta långt borta.
En militär inriktad på försvar av egna landet bör ha många soldater, gärna sådana som har lokal kännedom om terräng och andra förhållanden (vädertyper, årstider). Sådan trupp kan klara sig bra med traditionell beväpning: automatkarbin, handgranater, minor, granatgevär.
Att inte ha den senaste tekniken kan vara delvis till nackdel, men kan kompenseras med lokal kännedom och motivationen av att det är hemtrakten som försvaras.
Men denna del av försvaret är avvecklad nästan helt. Kvar är en liten organisation med yrkespersonal som ska kunna sättas in överallt i världen. Den räcker inte långt.
Till det kommer politiker som inte är intresserade av att lägga pengar på försvaret. De pengarna anser de behövs till annat, till sådant som märks och gillas av viktiga väljargrupper.

Försvarsindustrin trycker dessutom på för att få så mycket som möjligt av de få pengar som finns i försvarsanslaget till köp av sina produkter.
Politikerna på konferensen Folk och Försvar i Sälen som började i går har mycket att diskutera rörande vårt lilla, krympande försvar.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se