Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Frihet byggs bäst i jämlika samhällen”

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! Luften är nu lättare att andas, trots all pollen som kommer från björkarna. Luften är lättare att andas för att vi för en månad sedan fick se den första icke-borgerliga budgeten på nio år.

Annons

Okay - vårbudgeten är aldrig någon stor budget. Där görs det bara vissa korrigeringar av den ekonomiska politik som redan gäller – och fortfarande gäller alliansens budget. Vi får vänta till i höst innan mer avgörande saker händer. Ändå var det en glädjerik upplevelse att ta del av den tjocka lunta som den rödgröna regeringen nyligen kom med: Äntligen såg vi där politikens verkliga vårtecken.

För första gången på nästan tio år fick de som har minst i samhället mest av pengarna och de som har mest i samhället fick minst av pengarna. Det kallas fördelningspolitik. Och det är en konstart som nästan har glömts bort under de tidigare regeringarna men som nu kommer till heders igen.

Kamrater! Dra in luften från ett litet annat samhällsklimat som kan vara i vardande! A-kassan ska förbättras, FAS 3 ska äntligen sakta men säkert kastas på sophögen, ROT- och RUT-bidragen som i allt väsentligt gått till de allra rikaste skikten kommer att minskas. Det rör sig verkligen inte om någon revolution, det är vårtecken men ingen sommar, och jag skulle ha önskat mig ännu mer av fördelningspolitik. Men det är en ny början. En kursändring. Förra året gick mer än 20 miljarder kronor av statsbudgeten till RUT och ROT-bidraget – det är ungefär vad den svenska polismakten kostar eller det årliga underhållet för vägarna i det här landet. Och den överväldigande delen av dessa miljardbidrag har gått till de allra rikaste hushållen i Danderyd, Täby och andra välbeställda kommuner. Det är samma kommuner som oftast vägrar ta emot en enda flykting och dela solidariskt på den uppgiften. Det enda de vill ta emot är bidrag i form av ROT och RUT för att bygga om och städa sina villor.

Nu tar regeringen bort fem miljarder av detta bidrag för att lägga det på att bygga hyresrätter.

Vänner! Så ska politik bedrivas! Sverige skriker efter fördelningspolitik och ökad jämlikhet. Och vi vill ha mer av sådant!

Mötesdeltagare! Jag vill nämna två saker till som gjort luften friskare. Det första var när regeringen redan i höstas deklarerade att den tänker erkänna staten Palestina. Jag hoppade högt när jag hörde det. Det kom så oväntat. Men äntligen kunde jag känna mig litet stolt över att en svensk regering vågar gå före i utrikespolitiken och visar att den vill något annat än status quo.

Plötsligt hade vi en utrikesminister, Margot Wallström, som man kunde känna stolthet över. När hon sedan skällde ut Saudiarabien för att de straffar oliktänkande med dödliga piskrapp blev jag ännu mer imponerad. Olof Palmes anda svävade plötsligt över svensk utrikespolitik. Varje dag gladde jag mig åt att man slapp höra Carl Bilds arroganta stämma i världen. Den hade ersatts av Wallströms lågmälda klokhet. Och till slut skedde också det verkliga undret: att Sverige sade upp ett militärt samarbetsavtal med denna diktatur på arabiska halvön. Trettioen toppdirektörer i svenskt näringsliv blev fly förbannade och jag blev stormförtjust.

Kamrater! Jag står inte här och säger att en fantastisk ny era är på ingång. Jag står här och säger att jag känner mig lättad över att nästan tio års alliansstyre är över och att vi nu kan diskutera fördelningspolitik och en mer rättvis värld igen. Och det är det vi måste säga allesammans hela tiden för att driva på den regering vi har i fortsatt rätt riktning. Jag litar aldrig på några regeringar överhuvudtaget, om jag ska vara ärlig. Att sittande regering, med vår egen Peter Hultqvist i spetsen, är beredd att satsa så mycket som den gör tillsammans med oppositionen på försvaret, tycker jag är bortkastade pengar: Alla dessa miljarder mer till försvaret innebär lika många miljarder mindre till välfärden. Jag gillar det inte. Men jag gillar annat som regeringen gör. Och jag ser hur ilskna de borgerliga partiledarna är och det är ett gott tecken.

För att uttrycka det enkelt: Jag blir glad när Jan Björklund är ledsen.

Vänner! Kamrater! Förra hösten var en av de rörigaste och mest kaotiska perioder i modern svensk politisk historia. Man får gå tillbaka till tjugotalets parlamentariska kriser för att hitta något liknande. Stefan Löfven bildade en regering, men den budget man lade röstades ned av allianspartierna och sverigedemokraterna tillsammans. Stefan Löfven valde då att hota med att utlysa nyval. Och han gjorde alldeles rätt i det. Det lyfte Stefan Löfven, gav honom en ny resning: Ett hit men inte längre uttalades.

Jag minns presskonferensen i riksdagen när han gav sitt besked om nyval. Hela den församlade journalistkåren såg så oerhört snopen ut – som om de kände att de hade mist makten till en politiker. Mediokratin skakades. Och borgerligheten fick en chock över den handlingskraft som Löfven, en svetsare från Örnsköldsvik, visade. Jag satt bredvid Leif Pagrotsky i en studio den eftermiddagen, full av mer eller mindre borgerliga journalister, när beskedet kom. Pagrotsky och jag var de enda i rummet som log.

Vänner! Kamrater! Valet 2014 var det sämsta val som den traditionella borgerligheten har gjort i svensk historia. Ändå var det som om allianspartierna vägrade inse att de måste lämna ifrån sig makten. De hade vant sig vid att regera. De hade vant sig vid att borgerligheten sitter vid makten både i näringslivet och i politiken och kunde göra precis som de ville. Och även efter den så kallade decemberöverenskommelsen har gnället fortsatt i de borgerliga leden: De står inte ut med att minsta lilla fördelningspolitik bedrivs. Sverige var deras land och de kunde göra som de ville och de ville inte erkänna att de förlorade valet.

Svensk borgerlighet är idag i kris och den är förbittrad och den drömmer om svunna, fornstora dagar. Därför är det nödvändigt att den uppfostras i tanken att rättvis fördelningspolitik och ökad jämlikhet är möjligt.

Vänner! Folkparksbesökare! Landsbygden är den vackraste delen av det här landet och i maj månad är det tydligare än någonsin. Byarna vaknar till under himlen. Tranor har återvänt från Afrika och man kan se dem passera över ens huvud och höra deras trumpetanden och känna förundran. Alla gillar visserligen inte tranor. Min gamla mamma, uppvuxen i ett litet fattigt torp, brukar litet syrligt kalla tranorna för potatistjuvar. Och jag har hört om en man som en tidig morgon väcktes av tranorna och sömndrucken klev ut på farstutrappen och ropade: Nej, nu får ni tamigfan sluta med det där!

Vänner! Mötesdeltagare! Jag skulle önska att en stor och fredlig armé av tranor ställde sig utanför Rosenbad och Riksdagen och började trumpeta dagarna i ända för att berätta att landsbygden måste tas till vara och att det måste bli ett slut på att allt ska koncentreras till de stora städerna!

Landsbygden har varit bortglömd i den politiska debatten i många, många år nu. Offentlig service har dragit sig tillbaka, statliga jobb försvunnit och på många håll är det stört omöjligt att koppla upp sig på ett bredband. Centerpartiet satt i regeringen i åtta års tid men varken Maud Olofsson eller Annie Lööf lyfte knappt ett finger för den svenska landsbygden. De föredrog att satsa på Stureplan.

När glesbygden och landsbygdens överlevnad på allvar hotades under sextiotalet var det några saker som någorlunda räddade situationen – framförallt att den offentliga sektorn byggdes ut. Det gav jobb och livskraft åt småorter och byar som annars inte skulle överlevt. Samma sak gäller idag: När skola, vård och omsorg tillåts växa, ja då ökar chansen för landsbygden att överleva. I en familj kan den ena familjeförsörjaren arbeta i offentlig sektor och den andra i något företag. Privat och offentlig sektor behöver varandra och står inte i motsättning till varandra.

Men det som också bidrog till att förr gången rädda landsbygden var massbilismens ankomst. Utan bilen hade avfolkningen gått väldigt mycket fortare. Jag är själv ingen bilfantast. Jag har inte ens körkort. Men bilen är nödvändig för landsbygden. Att bensinskatten nu ska höjas tror jag inte gör så mycket eftersom oljepriset sjunkit snabbt. Men hela synen på bilismen är idag mycket märklig. Jag menar att det självklara för en rödgrön regering är att klämma åt bilismen där den inte behövs utan bara ställer till problem – alltså i storstäderna. Det är i storstäderna som det allra mesta bilåkandet äger rum, det är där som utsläppen från bilismen är som allra störst och det är där som bilar inte ens skulle behövas.

Börja kampen mot bilismen där – inte i glesbygden eller landsbygden! Det är så en rödgrön regering som bryr sig om landsbygden måste tänka och det gör den inte idag!

Vänner! Kamrater! Glesbygd och landsbygd är nödvändiga för att vi ska se vad som är viktigt i denna värld. Jag tror inte att ett verkligt ekologiskt medvetande är möjligt hos svenska folket om detta svenska folk aldrig går genom en skog eller ser en älv eller kan blicka ut över åkrar där det som ska bli våra livsmedel växer. Det finns många föräldrar idag i storstäderna som är mer rädda för att låta barnen röra sig i en skog än på en storstadsgata. Det kallas ibland för biofobi – en rädsla för naturen. Men många biologer hävdar att alla människor egentligen har en medfödd kärlek till det gröna och det växande och att det är den instinkten som bidragit till att göra oss till en framgångsrik art. Vi är biofila. De allra flesta av oss blir glada när vi ser det gröna och det växande och jag tror att det är viktigt att bejaka dessa känslor och låta alla barn känna av dem.

Kamrater! Mötesdeltagare! I december i år ska FNs stora klimatkonferens gå av stapeln i Paris. Detta borde vara klimatets år. Men jag ser inga tecken på att klimatfrågan tas på allvar i den politiska debatten. Det minskade RUT-bidraget verkar på många håll väcka långt större förskräckelse än det faktum att planeten lider av feber för att vi överkonsumerar dess naturtillgångar.

Klimatfrågan är, mina damer och herrar, ingen fråga. Klimatfrågan är ett svar på vår civilisations förbrytelser mot naturen.

I slutändan har det med stad och land att göra. När storstäderna alltmer skär av sig från landsbygden kommer allas våra medvetanden att krympa. Det finns idag utan tvekan ett förakt mot landsbygden. Det påminner mycket om det förakt som finns mot de förortsbälten som omger storstäderna där det bor vanlig arbetarklass, ofta med invandrarbakgrund. Allt som befinner sig utanför det mediala centrat i innerstäderna betraktas som litet konstigt och ses med visst förakt.

Kamrater! Mötesdeltagare! Det här är inte något obefogat gnäll utan ett påpekande av något livsviktigt: Glesbygden, landsbygden och landsorten måste uppvärderas i politiken, i kulturen och i den allmänna debatten. Annars får vi ett Sverige där klyftorna växer. Vi får ett Sverige där den ekologiska medvetenheten möter förhinder. Vi får ett tråkigare Sverige.

Jag kräver att den sittande rödgröna regeringen visar framfötterna i allt som rör landsbygdspolitiken! Centerpartiet har lämnat landsbygden. Sverigedemokraterna vill komma åt den istället. Det är dags för socialdemokratin, miljöpartiet och vänsterpartiet att ta dessa frågor på allvar!

Kamrater! 1 majfirare! Den senaste tiden har vi mötts av fruktansvärda scener från Medelhavet. Flyktingströmmen har förvandlat detta homeriska hav till ett dödens hav. Hittills i år har över tusen människor drunknat i vågorna. Det är mentalt nästan omöjligt att hantera denna permanent pågående katastrof. Folk flyr från Syrien och från olika länder i Afrika och de kommer till det sönderslagna Libyen där de råkar i klorna på skrupelfria flyktingsmugglare. Hur ska vi se på detta? Jag menar att vi måste starta med den enklaste av alla insikter, nämligen följande: Ingen människa väljer sin födelseplats. Det kunde ha varit du eller jag som fösts ner i de där överfulla båtarna. Och vi måste våga dra ut konsekvenserna av detta fruktansvärda lotteri i livsöden.

För ett sekel sedan var det miljoner européer som såg sig tvungna att bryta upp från misär, fattigdom och förföljelser för att bege sig över havet till Nordamerika. Mellan 1850 och 1914 emigrerade femtio miljoner européer dit. 1,3 miljoner av dem var svenskar. Den första vågen av emigranter gick faktiskt från hamnen i Gävle, som ju inte ligger så långt härifrån. Från Gävle avgick lastskepp med järngods och det där järngodset var tungt men det tog inte så mycket utrymme och det gick alltid att ta med sig ett antal emigranter på resan. Många av skeppen förliste på havet.

Vänner! Sverige och Europa har en historia av emigration och flykt undan fattigdom och förföljelser. Bland oss här idag har säkert de flesta någon avlägsen släkting på andra sidan havet. I ett annat liv, med ett annat resultat från det eviga och slumpmässiga tärningskastet som bestämmer över liv och död, så kunde många av oss just nu befinna sig i en båt över Medelhavet. Det tål att tänka på. Och jag tror att vi måste anstränga oss att tänka så.

Jag röstade en gång nej till det svenska medlemskapet i Europaunionen men jag kan inte tycka annat än att denna Europaunion nu måste samla sig för att göra någonting åt den pågående katastrofen. Vad ska vi annars ha denna förbannade union till?

Mötesdeltagare! Flyktingströmmarna i världen är idag större än på ett halvsekel. I Mellanöstern flyr människor både från islamska staten och den syriska regimen och ingen vet hur länge detta helvete ska bestå. Det enda vi vet är att insatser nu måste till för att rädda dem som hotas av drunkning på havet och för att stoppa den livsfarliga människosmugglingen.

Och så det tredje som behövs: Att lagliga vägar, humanitära pass, upprättas till Europa. Här måste den svenska regeringen också pressa på andra europeiska länder att ta emot flyktingar och följa det svenska exemplet, som vi bör känna stor stolthet över.

Mötesdeltagare! Jag ser alltid fram mot att få hålla mitt lilla tal här på Ängsholen varje 1 maj. I år ska jag avsluta med en kort dikt som jag hoppas sammanfattar i koncentrerad form det jag försökt säga här idag. Den är publicerad i tidningen Arbetet, LOs tidning, inför årets 1 maj och lyder så här:

Var aldrig rädd för att upprepa det självklara:

De rika behöver inte

det de har

och de fattiga

har inte det de behöver.

Frihet byggs bäst i jämlika samhällen.

Väj inte för att tänka den enklaste

tanken till sitt slut:

Ingen väljer sin

födelseplats och den

som färdas

över havet kunde vara du.

Det är morgon och du har överlevt.

Glöm aldrig någonsin var du

hör hemma:

Din första och sista adress

förblir en vajande gren i biosfären,

den tunna hinnan av

grönska och vatten,

och det är bara där du

ska leva och dö.

Fågelsången denna morgon är din International.

Upprepa de viktiga orden,

orden som gjorts illegala:

Tala om att du är socialist

och avskyr klassamhället,

berätta att du är feminist

och vägrar spela med

i könens teater.

Låt aldrig vanmakten korrumpera dig.

Sök slutligen alltid det som är

gemensamt hos alla oss

som inte har makten:

Det enda som skrämmer kapitalet

är att vi är många.

Skratta åt makten.

Sänd ut dina leenden,

jämlikhetens vita duvor,

och se dem återvända.

Annons