Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fröken Julie – ännu en gåta!

kultur
Många frågetecken har rätats ut under det gångna årets firande av Strindberg, men många av gåtorna finns kvar. Det gäller inte minst hans mest spelade pjäs, Fröken Julie.

Det menar Torsten Rönnerstrand inför dagens nypremiär på Anna Pettersons publik- och kritikerrosade version på Strindbergs Intima Teater.

Annons

Anna Petterssons föreställning är underhållande och fenomenalt välspelad, men den efterlämnar fler frågor än den besvarar. Sålunda är det inte så lätt att avgöra vad pjäsen egentligen vill säga.
I Petterssons tolkning blir Fröken Julie en gåtfull spegelsal där perspektiven hela tiden skiftar. Visst snuddar hon ibland vid frågor om kön och klass, men först och främst är det teater om teater. Gång på gång bryts illusionen på ett sätt som ska påminna oss om att det vi ser är konst och inte verklighet. På så sätt kan hennes föreställning föra tankarna till den postmodernistiska teatern som ju arbetade med samma typ av illusionsbrott.

Resultatet är hursomhelst oerhört roligt. Pettersson gör sin Julie till en postmodernistisk stå-upp-komiker från det svartklädda 80-talet. Den idén går uppenbarligen väl hem hos den entusiastiska publiken.
Likväl måste föreställningen bli en besvikelse för den som vill veta något om Strindberg och hans tid. Här befinner vi oss milsvitt från den naturalism som var författarens ledstjärna, när pjäsen skrevs. Man kan inte heller säga att föreställningen lever upp till det slagord – ”att sätta problem under debatt” – som var drivkraften bakom det naturalistiska dramat på Strindbergs tid. Anna Pettersson väcker frågorna, men hon debatterar dem inte.
I det avseendet kan Petterssons Fröken Julie ses som ett intressant tidsdokument. Hennes föreställning säger egentligen mer om vår egen tid än om Strindberg. Det hindrar inte att den har goda utsikter att gå till historien som en av de mest minnesvärda tolkningarna av Fröken Julie.

Detsamma gäller naturligtvis också om en annan av de många uppsättningar av Fröken Julie som ingick i jubileumsårets firande av vår nationalskald. Jag tänker på SVT:s återutsändning av Alf Sjöbergs filmatisering som 1951 belönades med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Ett av skälen till filmens framgång var den nu nyligen avlidna Anita Björks tolkning av rollen som Julie. Mitt i den psykologiska realismen fanns här ett gåtfullt drag som öppnade för nya frågor.
Sjöbergs uppsättning av Fröken Julie brukar kallas kongenial. Ändå kan man konstatera att han tillfört mycket nytt till Strindbergs drama. På så sätt har han skapat ett lätt surrealistiskt skimmer kring Julies gåtfulla öde. Det gäller inte minst de tillbakablickar som ska ge bakgrunden till hennes självmord. Här finns en ton av dröm och saga som kommer mystiken kring Julie att tätna.
Gåtorna kring Fröken Julie lyftes också fram i en annan av Strindbergsårets mest minnesvärda manifestationer, nämligen SVT:s återutsändning av P O Enquists dramaserie Strindberg – ett liv i regi av Kjell Grede och Johan Bergenstråhle. Här tecknas bakgrunden till Fröken Julie på ett sätt som visar stor respekt för det gåtfulla i pjäsen.

Särskilt tydligt blir detta i seriens fjärde del, som utspelar sig i Danmark under sommaren 1888. Platsen är den mystiska herrgården Skovslyst, där Strindberg arbetar med Fröken Julie och novellen Tschandala, alltmedan han ser sitt äktenskap med Siri von Essen falla sönder.
Under tiden inleder han ett sexuellt förhållande med den sjuttonåriga systern till herrgårdens gåtfulle förvaltare, Herr Hansen. Förhållandet leder till katastrof. Strindberg beskylls för våldtäkt, och när han utsätts för utpressning av den mystiske förvaltaren, förvärrar han sin situation genom falska motanklagelser. Förvaltaren rentvås och familjen Strindberg får brådstörtat lämna herrgården.
Att följa detta förlopp är en skakande och omvälvande upplevelse. Främst beror detta på att filmen skildrar Strindberg ur ett annat perspektiv än det vi är vana vid. Här möter vi inte den trotsige och stolte sanningssägaren. Den Strindberg som Enquist visar oss i Det danska helvetet är en ynklig livslögnare som försöker spela övermänniska fast han helt saknar täckning för rollen.

Denna bild av Strindberg är dessvärre ytterst väldokumenterad. Enquist är en av våra främsta Strindbergkännare och han har alla fakta i målet på sina fem fingrar. Det visar den 20 år gamla essän Målet mot Fröken Julie som nu tryckts om i en volym som också
innehåller Enquists drama om Strindberg – Tribadernas natt – samt manuskriptet till TV-serien.
Målet mot Fröken Julie är en perfekt introduktion till Strindberg – ett liv. Här beskriver Enquist den gåtfulla atmosfär som Strindberg levde i under den katastrofala sommaren 1888. Men han visar också hur Strindbergs taffliga försök att spela övermänniska ledde till en rad mänskliga katastrofer. Det är dessa katastrofer som han i Fröken Julie och Tschandala – medvetet eller omedvetet – försökt mörklägga genom att beskriva sina offer som undermänskliga parias.

Detta kanske kan låta dystert i överkant, men ändå finns det tillräckligt mycket av positiva kvaliteter i Strindberg – ett liv för att göra filmen till en storartad upplevelse. Dit hör skildringen av Strindbergs förmåga att göra stor konst av sina tillkortakommanden. Mitt i misären skapar han mästerverket Fröken Julie, vars gåtor förmodligen kommer att hålla den litterärt intresserade delen av mänskligheten sysselsatt en lång tid framöver.

Torsten Rönnerstrand
Historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap