Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gåtfullt om vuxenblivande

Annons

Upptakten till Leif Holmstrand debutroman Tjuvklyftan är magisk – ett stycke sällsam naturlyrik och skapelsemyt: ur mörker och intet skapas i klyftan en biotop dit så småningom däggdjur söker sig för skydd och för att vila, en plats vid en tjärn omsvärmad av stora trollsländor.

Tjuvklyftan
av Leif Holmstrand.
Utgiven av Albert Bonniers förlag.

Denna plats attraherar även barn och tonåringar, trots att vägen in i klyftan är farlig, i synnerhet i vintertid. Det är lätt att trampa fel, halka på förrädiska stenar, dolda av klyftans växlighet vilka har suggestiva namn som vårfingerört, fjällglim, rosenrot och fjällbrud. Platsen är en hemlig tillflyktsort: ”De bestämmer sig för Tjuvklyftan, de brukar ofta huka i en grottliknande gång under några nedfallna stenblock där, och försiktigt låta främst orden fingra på saker de vet är förbjudna.”

Poeten Leif Holmstrands romandebut är fragmentarisk och mångbottnad som ett halvt förträngt minne. I lika hög grad som en plats är Tjuvklyftan ett tillstånd, ett undermedvetet där hemlighållna och ursprungliga drifter som dödsdrift och tonårsbrunst existerar sida vid sida, dit den vuxne återvänder genom brottstycken av minnen och drömmar, ibland våldsamma och med inslag av förbjuden sexualitet, lust och begär, för ytterst sett handlar denna roman om vuxenblivandets våndor och smärta.

Här dyker några namngivna personer upp: Ann och Hanna och Lars och Johannes, den senare är död och den förre möjligen en mördare. Lars konfronteras med den gåtfulle och voyeuristiske Hinkmannen och i Annas fantasier dyker de mystiska Pim och Pom upp, som vore de gestalter från Alice i underlandet.
Tjuvklyftan ligger granne med ett mera trivialt och igenkänningsbart litet samhälle med mexitegelvillor, radhus, korvkiosk och gymnasieskola, en ort som möjligen kan vara dalsländska Dals Ed. Dit återvänder någon som skulle kunna sägas vara en berättare tjugo år senare, via buss, järnvägsstationen är nedlagd och förvandlad till café och presentshop.

Det är en gåtfull och svårtolkad text som kräver flera genomläsningar. Leif Holmstrand gör det inte lättare för läsaren genom att föra in andra aktörer: som en väldig och kopulerande trollslända som iakttar omvärlden med sina 30 000 facettögon, han stofferar texten med utdrag ur Werner Aspenströms diktning, anspelningar och citat ur Elfride Jellineks, James Joyces och Samuel Becketts diktning samt för in långa partier text med versaler som ibland låter som Orwellskt nyspråk och ibland som reklamslogans eller myndighetsplattityder av typen TVÄTTA HÄNDERNA OFTA.
Men det är en i bästa mening irriterande bok som är omöjlig att sluta att fundera över – ett kriterium så gott som något att man stött på ett stycke väsentlig litteratur.

Lena S. Karlsson
kultur@daladem.se